Består lyckan för medborgaren i att som individ få ett bra utbud av välfärd? Eller finns det något mera i politiken, en vision, som får oss att känna delaktighet, solidaritet och engagemang?

Frågorna infinner sig när man följt valkampen i Norge, det rika landet så fullt av missnöjda medborgare, med rekordlågt valdeltagande och dito ras för socialdemokratin. Trots världens högsta levnadsstandard anser medborgarna att välfärden, i synnerhet vården inte är tillräckligt bra och att Jens Stoltenberg inte är folkets man.

De svenska socialdemokraterna tittar säkert oroligt på grannen västerut och försöker lära av misstagen.

Den socialdemokratiska partistyrelsens nyligen antagna riktlinjer inför partikongressen i november pendlar därför mellan önskan att vara både en välmenande och effektiv socialförvaltning med god leverans av trygghet till medborgarna och samtidigt ”en samhällskritisk rörelse”, som är ”i ständig opposition mot samhällets orättvisor.” Schysst och sympatiskt, men ingen enkel balansgång för ett parti som riskerar att möta en ny lågkonjunktur, innan såren efter den gamla är läkta.

Att som partisekreterare Lars Stjernkvist hävda att ”vi klarade oss lindrigare och kom snabbare ur krisen på 90-talet på grund av att vi hade ett fungerande trygghetssystem” (Aktuellt i Politiken 36/2001) är en lite väl lättvindig historieskrivning. Den hårda saneringen bidrog till att återhämtningen gick långsammare än den behövt, hävdar exempelvis Per Lundborg, professor på Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning. Lite självkritik i den frågan hade varit på sin plats i sammanträdesrummet på Sveavägen.

Partistyrelsen är tydlig men ändå inte om vinstintressena i välfärdssektorn. ”Vinstintressen hör inte hemma i välfärden”, skriver man, men framhåller samtidigt att det finns ”en rad väl fungerande alternativ i form av kooperativ, privata företag, stiftelser och ideella föreningar som verkar i välfärdssektorn.” Den som hörde Göran Persson på Kommunals kongress känner igen tanken om att etablera ”non-profit företag” där vinsten stannar i företaget och utvecklar verksamheten. En idé värd att prövas.

Socialdemokraterna vill ha en offentlig verksamhet finansierad av skatter och fördelad efter behov. Valet står ”mellan allemansrätt eller rikemansrätt.” Bra, men räcker det?

Programmet andas en stark känsla för den gamla hederliga välfärdsmodellen, vilken den nu är… Om detta både förmår att utmana motståndarna och mobilisera väljarna återstår att se.