Alexandra Pascalidou är ung men har redan mycket att berätta. Det verkar vara de uppslitande nazisthoten och att hon tvingades sluta leda teveprogrammet Mosaik som fick henne att börja skriva.
Men det starkaste intrycket får jag av att läsa om hennes barndom och skoltid. Det framgår så klart att det är en klassresa hon gör från invandrardominerade Rinkeby till Svenssons Stockholm. De kontraster mellan två världar som hon beskriver är lika starka och förmedlar samma känsla som de infödda proletärförfattarnas självbiografier från 1930-talet.
