David Ericsson är verkligen en arbetets författare. Han är yrkeschaufför och i sin första roman skriver han om långtradarchaufförens ensamma, rastlösa, rotlösa tillvaro och riskfyllda miljö, lika nära som en del författare skildrar naturen. Han beskriver ytliga kontakter med kolleger på vägkrogar, med liftare och prostituerade, körningar i bakfylla. Han lyssnar till bilen lika känsligt som en mamma lyssnar efter ljud från den nyfödda. På natten kryper han in och sover i bilens famn.
Hans skildringar av kärlek och andra relationer ger inte samma känsla av närhet.
