Debatten utspelade sig i Blekinge när det amerikanska företaget Flextronics meddelade att 1600 personer blir av med jobben därför att det är billigare att tillverka delar till mobiltelefoner i Polen än i Sverige. Jag påstod att det är rå kapitalism med inslag av människohandel.

Så här ser mitt perspektiv ut. Människor vill forma ett bra liv för sig själva och för sina närmaste. Man utbildar sig, skaffar någonstans att bo, försöker hitta ett hyggligt arbete och kanske skaffar barn. Man bygger gemensamt sjukhus och skolor, ålderdomshem och vägar och annat som är viktigt för ett bra och innehållsrikt liv. Men en av de viktiga aktörerna, de som äger arbetsplatserna, agerar för ett annat intresse. Nämligen intresset att livet ska bli maximalt bra i första hand för just dem som äger arbetsplatserna. Nog är det väl konstigt! Några är inte med på idén att det ska bli bra för alla utan enbart för vissa.

När företagsledaren säger att jag pratar i nattmössan måste han mena att kapitalismen är överordnat allt annat. Att den är av naturen eller gud given och inte kan ifrågasättas utan måste accepteras som den rådande ordningen och som alltid ger ägaren rätten att vända sig om, vinka till människorna som byggt sina samhällen och säga hej då nu drar jag till Polen för där kan man köpa arbetarna billigare.

Att kapitalismen är den rådande ordningen det håller jag med om men jag kommer aldrig att acceptera att det måste vara så, än mindre att det är en bra ordning för alla. Min syn på fackligt arbete tar sin utgångspunkt i att jag inte accepterar kapitalismen. I väntan på en bättre ordning kan arbetarna åtminstone bjuda kapitalismen hårt motstånd genom att vägra jobba om man inte får kollektivavtal som ger de anställda rimlig del av produktionsresultatet. Är det fackliga arbetet tillräckligt effektivt går det med avtalets hjälp att förhindra arbetsgivarna att köpa arbetskraft billigare i Polen eller någon annan- stans i världen. Med politiska medel går det att beskära kapitalismen och fördela produktionsresultatet rättvist. Om man accepterar kapitalismen behövs egentligen varken fackföreningar eller politik. Äganderätten och marknaden klarar av både ekonomiska drivkrafter och fördelning mellan människor. Men inte till allas bästa utan enbart till vissas bästa.

Vad ska man då ha i stället? Ja, inte vet jag. Jag har aldrig trott på den revolutionära kommunismen med planekonomi och taggtråd. Jag har heller aldrig stått längre vänsterut än socialdemokratin men jag kan inte förlika mig med att den som äger alltid ska ha mest och bäst. Jag vill vara med och ändra på det tillsammans med andra människor som tycker likadant. Men ändra till vad? Jo, till det som människor gemensamt bestämmer är bra för alla. Det är det som är den fackliga och politiska kampen inom arbetarrörelsen.

Hans Karlsson brinner för jämlikhet och har arbetat fackligt i 30 år. I grunden är han målare och är i dag ordförande i Arbetstidsutredningen.

Kommunalarbetaren nr 15 2001