På väg till vår mötesplats på en förskola i Rinkeby passerar vi en marknad med kläder, skor och prylar. Orientalisk musik från en högtalare förstärker intrycket av turkisk basar. De flesta man möter ser ut att komma från fjärran länder. Men omgivningen i övrigt är hur svensk som helst med gula tegelhus och inglasadebalkonger.

Det är sen eftermiddag, Aycan Bozarslan har just vinkat av det sista barnet. På väggen inne i förskolan sitter foton på 15 barn och fyra vuxna. Gruppen är liten eftersom barnen har särskilda behov, berättar Aycan som också kallas ”Sermin”.

Aycan ställer fram kaffe och ”baklava”, en arabisk efterrätt, i personalrummet.

— Det är modersmålsläraren som bjuder. Hon ska flytta tillbaka till sitt hemland, berättar hon.

När Aycan Bozarslan kom till Sverige för 17 år sedan utbildade hon sig först till barnskötare. Hon var lärare i Turkiet så hennes handledare på AMU tyckte att hon skulle sikta högre. Men Aycan tyckte förskolan verkade mer spännande än skolan. Som lärare hade hon haft sin egen stil och sjungit och dansat mycket med barnen. Så småningom gick hon vidare och blev förskollärare.

Rinkeby kallas ”mångkulturellt”. Man kan också säga segregerat. Östermalm i Stockholm är lika segregerat framhåller Aycan:

— Barn från Östermalm och Rinkeby får inte uppleva glädje och konflikter i vardagen. De möts först som tonåringar på Sergelstorg. Och då blir det explosion.

Man kan ha stora fina handlingsplaner mot rasim. Viktigast är ändå de små mötena i vardagen, anser Aycan Bozarslan.

— Fungerar de kan det stora bli bra också. Jag jobbar här och nu och gör så gott jag kan för att barn och föräldrar ska lita på förskolan.

Segregationen till trots, det finns mycket positivt i Rinkeby, tycker hon:
— Flera generationer kan sitta i centrum och samtala. Man blir van vid olikheter, barnen får bredare erfarenheter här.

I sin bok ”Möte med mångfald — förskolan som arena för integration” berättar Aycan Bozarslan om möten med barn och föräldrar i förskolan.
Boken börjar med att hon berättar en del av sin historia.

Aycan Bozarslan är kurd och kom till Sverige 1983. Då var hennes make redan här som flykting. Deras treåriga dotter var kvar hos morföräldrarna i Turkiet en tid. Genom Röda Korsets försorg kunde hon till sist återförenas med sina föräldrar. Aycan och hennes man fick senare en son i Sverige.

Som invandrad kvinna kan hon ta fram sina egna erfarenheter i möten med nykomna familjer. Att ha varit i samma situation hjälper henne att förstå dessa föräldrar och barn bättre, säger hon.

Alla har rätt att mötas med vänlighet och respekt.”Så här gör vi i Sverige”, det uttrycket tycker Aycan Bozarslan inte om. Barn känner av stämningar. De kan hamna i en lojalitetskonflikt om personalen ger föräldrarna nedvärderande blickar eller talar till dem på ett aggressivt sätt.

— Om barnen känner att föräldrarna inte är godkända är det jättesvårt för dem att känna förtroende för personalen. Det är de här små vardagliga sakerna jag vill åt, säger hon.

Att i jobbet ständigt träffa nya familjer från främmande kulturer är krävande men roligt, tycker Aycan Bozarslan.

— Jag måste hela tiden jobba med mina egna fördomar och förutfattade meningar och blir en erfarenhet rikare varje gång. Jag ser hur olika de är som jag trodde var så lika.

”Kulturkompetens” kallar hon den kunskap som kommer ut ur alla dessa möten.

Ett avsnitt i boken handlar om femårige Azim som inte kunde sitta stilla eller lyssna, som var aggressiv och förstörde saker. Aycan kunde till slut knyta an till honom genom att under en tid få ägna sig helt åt honom. Azim visade vad han behövde och Aycan improviserade i stunden. De turades om att leka sjuk mamma som den andra tröstade. Till slut kunde de skratta tillsammans.

— Leken läker, säger Aycan. Relationen gör att man känner sig bättre och mer jagstark.

Men går det att göra så här på en förskola med dagens resurser?
— Nej, det går inte överallt. Men jag vill visa att man kan komma långt med de resurser man har med god vilja. Vad som krävs är en bra, förstående personalgrupp.

Både barnskötare och förskollärare behövs. Det är de personliga egenskaperna som först och främst är viktiga. Därför skiljer hon inte på yrkena i sin bok utan skriver genomgående ”pedagoger”. Som pedagog är det viktigt att få känna: ”jag har gjort vad jag kan för det här barnet”.

— Det är lätt att tappa sugen annars. Man måste glädja sig åt de små stegen, att barnet går framåt, att man gjort tillräckligt mycket.

Fortfarande efter alla år i Sverige umgås Aycan Bozarslan mest med sina egna landsmän. Fast det blir knappt något umgänge utanför den egna familjen, jobbet tar det mesta av hennes tid.

— För femton år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag skulle få så lite tid över för att umgås. När vi kom hit umgicks vi natt och dag med våra landsmän.

Hon har pratat med sin 20-åriga dotter om hur klimatet har hårdnat de senaste åren. När dottern gick i skolan i Tensta var det ingen som kallade flickor för hora. Stölder och bråk var inte lika vanliga som nu.

Barnen får mindre stöd i skolan, samtidigt som det ställs större krav på dem. Aycan Bozarslan tycker att relationerna har blivit för anonyma:

— Det är ett för stort glapp mellan skola och förskola. Det blir förvirrande för barnen som är vana vid att vara nära sina fröknar. Vi skulle tjäna på att ha vuxna i skolan som är närvarande, som kan se händelseförloppen och ta emot barnens frustration och ilska, säger hon.

Namn: Aycan Bozarslan, även kallad Sermin

Ålder: 41 år

Yrke: tidigare barnskötare. Nu förskollärare, pedagogisk ledare och författare.

Familj: make och två barn, 20 och 13 år.

Bor i Blackeberg utanför Stockholm

Aktuell med boken ”Möte med
mångfald — förskolan som arena för integration”.

Fotnot: Boken ges ut av Runa förlag,
tel: 08-89 04 20, e-post: info@runaforlag.se