Rapport från Kinas inre rum
Jan Wong är kanadensiska med kinesiska rötter. 1972, när hon var 19 år, åkte hon som glödande maoist till Kina. Hon satte risplantor, jobbade i fabrik och skvallrade på klassfienden som alla andra unga rödgardister. När hon lämnade landet 1980 hade hon inte längre kvar sin sanna tro.
Senare har hon återkommit till Kina som korrespondent för den kanadensiska tidningen Globe. I boken ”Jan Wongs Kina” (Natur och Kultur) berättar hon om likbrytare i Tibet, homosexuella och prostituerade i Beijing, om ”socialistisk kapitalism” i byn Stora hög, om heroinmissbruk, om flickmord, om skräcken för att ge blod och mycket, mycket annat.
Eftersom hon ser ut som en kines har Jan Wong kunnat ta sig in i miljöer som ingen västerlänning annars får se.
Jan Wong var i Beijing under händelserna vid Himmelska fridens torg och såg med egna ögon hur militären sköt ner våg efter våg med demonstranter.
Den grundläggande motsägelsen är att Kina försöker förändras utan förändring, skriver Jan Wong. Hon tror inte att de modiga dissidenterna kommer att ge Kina demokrati.
Men mäktiga affärskvinnor och män kommer inte att ta order från poliser som vill lägga sig i vad de gör, tror hon. Och enbarnspolitiken har skapat en generation som är van att få som den vill, det slutna samhället är omöjligt att upprätthålla. Därtill kommer Internet, fax, mobiltelefoner och datorer. En spännande bok som slår hål på en del myter om Kina. Exempelvis menar Jan Wong att det inte var kinesiska rödgardister utan tibetanska som förstörde templen i Tibet.
