Det är förmiddagskaffe på servicehuset Galaxen i Gottsunda. Kanske är samtalen livligare än vanligt i hemtjänstlokalen. Den är nämligen fylld av folk som inte jobbar här i vanliga fall och som utbyter tankar om hur morgonen varit. Hela den ordinarie personalen i distriktet har planeringsdagar och ersätts av en klass på omvårdnadsprogrammet i Uppsala.

Klassen kommer från ”Läromästaren”, en skola som utbildar på uppdrag av bland annat kommunen och Länsarbetsnämnden. Just nu finns fem OP-klasser på skolan. Denna klass med 18 invandrare har avverkat halva utbildningstiden och även gjort praktik. Lärarna Eva Widman och Irene Olsson Brunn tycker att det är en mycket duktig klass. Därför valde de just den när omvårdnadschefen i Gottsunda ringde och ville ha ersättare under en och en halv dag.

— Jag tycker det är tråkigt när man nämner invandrare som den stora arbetskraftsreserven. Detta är inga reserver, det är bästa laget, säger Irene Olsson Brunn.

Under gårdagens förmiddag fick vårdeleverna följa med den ordinarie styrkan. Därefter har de fått klara sig helt själva.

Grupperna börjar ge sig av från lokalen, två och två eller tre och tre. Nu är det bara några vikarier kvar för vårdbiträdet Amman Hassan att instruera inför nästa pass.

Framför sig på det stora bordet har Amman schemat och en rad medicinboxar.

Elena Lemessova och Genet Yohannes ska hjälpa Sven Andersson som de lärde känna i går. De har redan varit hos honom två gånger på morgonen. Sven Andersson är dubbelamputerad och behöver hjälp med allt praktiskt.
Katterna Oskar och Sofia tittar nyfiket fram bakom ett draperi när vi kommer in i lägenheten. Sen sätter de igång och jagar varandra så dammet yr. Gennet tar fram en mopp och torkar av lite.

Sven får hjälp att ta sig från rullstolen och upp i sängen.

— Det här är en fin service. Det gör inget att det är olika som kommer. De brukar vara trevliga, säger han.

Vårdjobb är inte nytt för alla i klassen. Många har tidigare haft timtjänst i vården. Men det är stor skillnad på att arbeta när man har utbildning och när man inte har det, tycker flera.

— Förut kände jag mig som ett cirkusdjur som bara gjorde vad man sa åt mig. Nu kan jag göra saker självständigt, säger Elena Lemessova, som var lärare i Ryssland.

Det är lättare att bygga upp sin självkänsla när det bara är invandrare i klassen, tror hon. Att hjälpa människor ger henne en stor tillfredsställelse.

— Om man tänker på meningen med livet skulle alla bli undersköterskor, säger hon.

Elena tycker det är skönt att få komma ut så här och arbeta ansikte mot ansikte med vårdtagaren.

Gennet Yohannes skötte barn i Eritrea. I Sverige har hon jobbat på ett sjukhem i fem år. Hon tycker att kursen har gett henne en fördjupad människosyn.

— Jag har lärt mig att vänta på vårdtagaren och lirka lite med dem när de inte vill, säger hon.

Förut tyckte hon att det var orättvist att undersköterskor hade högre lön. Nu inser hon värdet av att ha en utbildning. Hon har till exempel fått ny kunskap om sårvård.

Irene Olsson Brunn berättar att de flesta i klassen är över 40 år. Hon och hennes kollega, Eva Widman, tycker att de har lärt sig väldigt mycket av dem. Inte minst när de har vridit och vänt på socialtjänstlagen och sett på den med andra ögon. Förutom att eleverna tillför kunskap om synen på gamla i olika länder har de också livserfarenhet och erfarenhet från många olika yrken.

Kursen är beställd av Länsarbetsnämnden och förstärkt med fem veckors svenskundervisning. Den är skräddarsydd för äldrevårdens behov med demens som specialinriktning. Men Irene Olsson Brunn betonar att den ger en bred kompetens för vårdjobb. Flera i klassen vill utbilda sig vidare. Några hade hoppats på andra jobb i Sverige men är nu nöjda om de får jobb i äldrevården.

— Huvudsaken är att slippa socialbidrag. Utbildar man sig i vården slipper man garanterat att bli arbetslös, säger Nabil Renno, som jobbade med reklam i Libanon.