Pendlingen mellan närhet och distans är viktig förkärleken.

— På distans får vi möjlighet att vila från parrelationen och upptäcka oss själva som individer. Det är svårare att se vad jag själv behöver som individ när man är mycket nära, säger Laila Cullin.

Det är något att tänka på inför stundande förhandlingar vid köksbordet om var och hur semestern ska tillbringas. Om hon vill åka till Grekland men inte han, kan lösningen vara att hon åker ensam. Eller så åker båda och han får bestämma resmålet nästa år.

Som alltid i förhållandet gäller det att ha en inre dialog med sig själv och känna efter: ”vad vill jag och vad kan jag stå ut med”.

Den som bestämmer sig för att bita ihop och fira midsommar i lyhörd sommarstuga med fientliga styvbarn måste sedan ta ansvar för detta beslut. Då kan man inte i efterhand skylla på maken eller omständigheterna.

Men känner man att ”detta står jag inte ut med”, är det nödvändigt att säga det även om partnern och hans släkt blir förbaskade.

— Är priset för att bita ihop för högt måste jag ta striden. Men vi kvinnor är så rädda för att bli häxor. I förlängningen dör kärleken om jag tillräckligt många gånger går med på att bli överkörd, säger Laila Cullin.

Vad Laila Cullin gör när ett par söker hjälp hos henne är att få var och en att fråga sig: ”vad mår jag bra av”?

— Kvinnor är sämre på detta än män, säger hon.

Det kan handla om egen tid för gympa, teater eller något annat. När man har inventerat vad som är viktigt för var och en får man börja kompromissa. Tiden bör vara rättvist fördelad, har han två fria kvällar i veckan ska hon också ha det.

Hon brukar tala om de tre cirklarna — parets behov, familjens behov och de egna behoven — som måste vara i balans för att förhållandet ska fungera. När barnen kommer kantrar det ofta över så att de tar större delen av utrymmet.

Hon brukar säga att man ska ”lite hälsosamt försumma” barnen ibland och tänka på sitt parförhållande.

Kvinnor använder gärna kraftuttryck som: ”jag står inte ut ett ögonblick till”. Nästa dag kan ilskan ha gått över. För mannen är detta förvirrande för hade han sagt samma sak hade han menat det bokstavligt.

— Vad han ska göra är att ta känslan bakom kvinnans ord på allvar, säger Laila Cullin med betoning på ”känslan”.

— Det handlar inte om att hon ska bli glad igen utan att han ska orka ta emot hennes frustration. Hon vill bara att han ska lyssna.

Män reagerar ofta med att fly eller stänga till sig totalt när kvinnor vill prata. Eller så sätter de i gång och försöker lösa problemet rent praktiskt. Men har hon bara fått uttrycka sitt problem högt är hon redan i gång med att lösa det, menar Laila Cullin.

Det kan gälla en så vardaglig sak som bekymmer med arbetskamrater eller föräldrar. Hon vill ha honom som bollplank, problemen löser hon själv.

— Kvinnor som kommer hit uttrycker att de är så trötta på att ta ansvar för allting: ”jag orkar inte längre”, säger de. Jag brukar fråga vem som har sagt att hon måste dra hela lasset.

Laila Cullins lösning är att ibland tillåta sig att släppa taget för en stund. I stället för att säga till mannen vad han ska göra och hur, kan hon låta honom göra saker på sitt eget sätt.

Om kvinnan tar bort blåslampan och låter mannen vara som han är får han chansen att stanna upp och längta efter henne. Det får han inte om hon hela tiden är steget före.

Våra inre bilder av hur en man och en kvinna ska vara kan hindra oss från att se den andre som han eller hon är. En kvinna ska gilla att städa, laga mat och baka bullar. Det kan vara hårt att bli kritiserad av sin man för att man är slarvig.

— Vi måste stå emot den andres uppfattning av hur man ska vara annars sviker vi oss själva. Det får inte vara så att man står och faller med den andres uppskattning och bekräftelse.

— Jag måste våga gå in i en relation och känna att jag är tillräckligt bra för att älskas. Men där brister det. För nästan alla, säger Laila Cullin med ett leende.

Behovet av bekräftelse och beroendet av den andre är något som går tillbaka till relationerna till de egna föräldrarna. Vi väljer ofta en partner som ska ersätta olika sidor hos mamma och pappa. Detta är något som brukar dyka upp i samtalen med paren. Men partnern ska inte vara en mamma- eller pappafigur utan någon man kan möta på ett vuxet plan, betonar Laila Cullin.

— Visst kan man få vara liten och ynklig men inte hela tiden.

Laila Cullin har tagit emot par i kris på familjerådgivningen sedan 1976, både ute i landet och i Stockholmsregionen. Tidigare handlade det ofta om att kvinnorna ville förverkliga sig själva. Nu är problemen delvis annorlunda.

Det stora bekymret nu är att mannen och kvinnan är för lika. De jobbar ofta med liknande saker, har lika mycket med barnen att göra, är nästan som syskon.

— Sexlivet går på sparlåga eller existerar inte längre. Det är inte intressant att ligga med sitt syskon, säger Laila Cullin.

Detta är den negativa sidan av jämlikheten. Lösningen är att var och en hittar sin egen roll som individ i parrelationen. Det kanske är hon som är bra på att byta däck och han som är bäst på att skura toaletten.

— Paren frågar: ”hur borde vi göra”? Jag säger att svaren finns hos dem själva. Vi söker en sorts norm. Men vi är inga tennsoldater, vi är olika och vi måste våga säga: ”det passar inte mig, så här vill jag ha det”. Hon behöver inte stå för allt det kvinnliga och han för allt det manliga.

Men detta är komplicerat. Det är olikheterna som gör att man blir attraherad av någon. Samtidigt kan det vara dessa som förhållandet stupar på.

— Jag vill att partnern ska tänka och vara som jag. Men jag måste acceptera att han tänker och reagerar på ett annat sätt och att detta kan vara okey.

Familjerådgivarens uppgift är att ta reda på vad var och en vill och göra svårigheter i förhållandet, som man kanske blundat för, tydliga. Sen är det parets sak att avgöra om denna nya insikt är något de kan leva med eller om det är dags att bryta upp.

Paren säger ofta att de inte kan prata med varandra. Det är inte så konstigt, tycker Laila Cullin. Vi måste ha respekt för att det är olika kulturer som möts: kvinno- och manskultur. Dessutom kulturer från olika familjer och kanske från olika landsändar eller olika länder.

Det första hon gör när paren kommer till henne är att ta reda på vad var och en vill. Ibland säger båda att de vill fortsätta men hon kan märka på samspelet dem emellan om de inte är känslomässigt motiverade. Då kan hon berätta vad hon ser och ställa frågan: ”vad betyder det”?

Hon hjälper till att lyfta fram sådant som de har förträngt för att det är obehagligt.

— Jag ger dem frågor att fundera kring som de kan förkasta eller ta till sig, säger Laila Cullin.

Att ge upp hoppet om den lyckliga familjen är oerhört ångestladdat, säger Laila Cullin. Det märker hon inte minst när ett par har bestämt sig för att skiljas och man diskuterar hur man ska berätta detta för barn och barnbarn.

— Många är beredda att ge upp sitt eget liv för att behålla den drömmen.
Hon märker att längtan efter den lyckliga kärnfamiljen lever kvar trots alla nya samlevnadsformer som ”särbo” och ”delsbo”.

— Det finns en större öppenhet nu för att pröva sig fram och hitta en partner som passar just mig. Det är inte längre: ”så här ska vi leva för det är det enda rätta”.

— Men ändå: drömmen om kärnfamiljen i våra hjärtan lever starkt.