Som kandidater föreslår tidningen från moderaten Chris Heister över de kvinnliga, socialdemokratiska statsråden till vänsterpartisten Gudrun Schyman.

Men när vi ändå håller på. Varför inte rekrytera Margaret Thatcher som EU-ordförande, så får vi se hur ”kvinnlig” politiken blir…

Vad finns det för politiska likheter mellan till exempel Chris Heister och Margareta Winberg? Inte en enda.

Får moderaten bestämma slaktas den offentliga sektor, som det stora flertalet kvinnor både privat och professionellt är beroende av för att klara sina liv.

Socialdemokraternas politik ligger tvärtom bakom att tjejer i historien givits möjligheter att skaffa sig en egen ekonomi. För övrigt ett av 1900-talets viktigaste frigörelseprojekt i vårt land.

Att dela in människor enbart i kön, ålder, etnisk bakgrund och sexuell läggning är överhuvudtaget en sjuka i tiden.

Att kvinnor är utsatta bara till följd av könstillhörighet är ingen nyhet för varje kvinna. Begreppet invandrare är däremot sociologiskt svårare. För vilken gemensam nämnare existerar det mellan Drottning Silvia och Jackie Arklöv? Vad har en kvinna från Somalia som städar på ett svenskt sjukhus och en läkare som emigrerat hit från Iran ihop?

Men invandrare är samtidigt å andra sidan överrepresenterade i den nya, ekonomiskt utsatta arbetslösa arbetarklassen som vuxit fram de senaste 15 åren. Det är också kvinnor, mycket till följd av att de på olika sätt har drabbats av neddragningarna.

Det räcker inte att sortera människor så enkelt. Vad som måste till är istället att kriterierna kompletteras med klass när det gäller människor, och ideologi när det gäller politiker.

Ge oss hellre hårddraget en 84-årig radikal man med tydligt kombinerat klass- och könsperspektiv som företrädare, än en 22-årig invandrartjej med värderingar till höger. Politikernas handling och inte kön är vad som måste gälla.

Ingenting sätter när det kommer till kritan så ramarna som ekonomiska förutsättningar. En fattig man är alltid mer utsatt i sitt liv än en rik kvinna.

Det är så analysen måste gå till. Annars riskerar vi att få en välfärdsförstörande moderat kvinna på halsen efter nästa val, jobbandes under förespeglingen bättre kvinnopolitik men i själva verket sämre.
Det skulle i så fall ofelbart slå mot ett av samhällets mest drabbade grupper: Unga tjejer och kvinnor från den nedre delen av arbetarklassen, i dag långt ned i samhällshierakin. Starkt i behov av politiska företrädare, och i sin utsatthet direkt hotade om inte klass och kön kombineras.

När Helena Klingspor inte skriver ledare i Gävletidningen Arbetarbladet, spelar hon gärna pingis och lyssnar på punk. Hon har också skrivit boken ”Varför ler inte Ken och Barbie?”.

Kommunalarbetaren nr 11 2001