Jag orkar inte förlåta
För fem år sedan blev min man kär i en annan kvinna och ville skiljas efter 25 år. Kvinnan i fråga var min egen väninna sedan skoltiden. Det går inte att i ord beskriva hur sviken jag känt mig. Jag har inte kunnat träffa någon av dem sedan skilsmässan gick igenom. Jag har försökt för våra vuxna barns skull, men allt knyter sig i mig och jag önskar dem allt ont i världen.
Det är hemskt att känna så här. Jag vill inte, men gör det ändå, fast det är så länge sedan nu. Det är inte något större fel på mitt liv. Jag har vänner, bra jobb, barn och barnbarn. Jag tycker synd om barnen, för de mår ju inte bra av att föräldrarna inte har någon kontakt alls. Förut var jag väldigt glad och positiv, men det är jag inte längre. Skulle gärna vilja träffa någon ny man, men det känns helt omöjligt att våga.
Jag kanske skulle må bättre om jag kunde förlåta, men man kan ju inte förlåta om det inte är ärligt menat. Det skulle ju inte bli någon skillnad. Vad gör man när det är omöjligt att förlåta?
Lena
Hej Lena!
Vreden har sin tid och förlåtelsen sin. När man blivit sårad och sviken som du, är det inte lätt att förlåta. Ibland säger vi: ”Det är mänskligt att fela, gudomligt att förlåta”. Ändå ställer vi krav på oss själva som ingen människa kan leva upp till, som om vi vore Gud.
När alla sår är läkta, när vreden blommat ut, när du på allvar känner att du gått vidare¼Då kanske du kan om inte helt förlåta, så i alla fall försonas med minnet av det som hände och lämna det bakom dig.
Tillåt dig att inte orka träffa dem, precis så länge som du behöver det. Ibland kan vi bara klara av ett mycket litet steg i taget av att ”för-låta”, som ordagrant betyder ”lämna bakom sig”. En skilsmässa kan man ju aldrig riktigt lämna bakom sig, särskilt inte om man har barn tillsammans. Till-låta och för-låta hör ihop. Först behöver jag tillåta mig att känna det jag känner, för att sedan kunna lämna det bakom mig.
