Jag ligger här och tänker hur svårt det känns ibland

När värken sätter åt, och jag inte har någon att hålla i hand

Varför kommer inte mina nära och kära?

Vill de inte ha en sådan börda som mig att bära?

De kommer ibland och sitter en stund

och säjer ”Goddag mor” hur känns det idag?

De skulle bara veta, att i natt jag inte sovit en blund

Fast syster gav mig en sömntablett och
tror att allt är bra

Det är lika svårt när personalen tittar in

De vänder mig på sidan, och tror att jag inte fattar någonting

Men, de skulle veta och känna,hur det känns i mitt sinn

När de talar över huvet`som om det vore bara för mig,
de får hålla på med sitt spring

Det känns så hårt många gånger, när jag ligger här och tänker

Hur annorlunda allt kunde vara

Om jag ändå med personalen kunde tala

Men, ej med ord jag kan uttrycka

Utan bara min ena hand lätt trycka

En del förstår att då är det något jag vill

Andra tror att det är kramp, som hör sjukdomen till

Då i bröstet det känns som tunga stenar

Om ändå alla förstod vad jag menar

Då vore det lättare att ligga så här.

skriven i Mars 1979