Värst är det för barn när deras föräldrar försvinner in i sin egen värld. Eller för föräldrar och syskon om ett barn i familjen drabbas. Omgivningen vänder olustigt bort blicken när vanlig medmänsklighet behövs som bäst. Vi är rädda och osäkra inför förvandlingen.

Psykisk kris betyder identitetsförlust och ensamhet. Om detta berättar människor i boken Änglar och demoner: röster om psykiatrireformen (red Hans Nordén, Kommentus förlag).

Denna reform, som i dag har sex år på nacken, syftade till att ge patienterna ökat inflytande över sitt liv och motverka livslångt boende på mentalsjukhus. Den har kritiserats hårt. De psykiskt sjuka klarar inte eget boende, menar många.

Men reformen har ett värde, skriver en rad organisationer för patienter/brukare och personal. De har tidigare ofta kämpat emot varann. Nu har de glädjande nog inlett en dialog och kan i den här boken enas om följande: Det finns många brister i vården till de psykiskt sjuka. Men en positiv utveckling är trots allt på gång inom psykiatrin och socialtjänsten. De nya metoder som utvecklas får inte sparas bort! Mentalsjukhusen vill ingen ha tillbaks.

De mest tänkvärda raderna i boken kommer från Aftonbladets kolumnist, Yrsa Stenius, med egna erfarenheter av psykiatrisk vård. Att mitt i krisen bli sedd och identifierad som en egen person betyder ännu mer när man brottas med sitt inre kaos. ”Människorna, individerna, personligheterna som vädjar och talar med sin sjukdoms språk är aldrig triviala. De är alltid nya, de är alltid någon.”