Själv har jag nu fem års högskolestudier bakom mig och jobbar som utredare och nationalekonom på LO. Jag har gjort vad man brukar kalla en klassresa.

För klasssamhället har inte försvunnit — om det nu var någon som trodde det! Jag har gått från arbetare till akademiker. Men för mig känns klassresan mer som ett studiebesök. Eller som en resa utan slutstation — man lämnar något utan att någonsin komma fram. Jag har hamnat mellan två världar. För vissa är jag inte längre arbetare. För andra kommer jag aldrig att bli något annat än just en arbetare.

Det finns egentligen bara två giltiga skäl för att få studera vidare på högskola eller universitet. Tradition eller begåvning. Jag var den förste i min släkt att studera på högskola. Så någon tradition fanns absolut inte. Begåvning hade jag kanske. Men jag dolde den väl. Vi människor har en förmåga att alltid göra det som förväntas av oss. Det är en del av att vara socialiserad. Därför var det naturligt att jag gick en yrkesutbildning på gymnasiet. Det är inte så vanligt att man går från bygglinjen till statsvetenskapsstudier. Men det gjorde jag. Att göra något oväntat, eller inte göra det som förväntas, får oftast konsekvenser.

Under min studietid på högskolan kände jag av klasskillnaderna. Snedrekryteringen på min skola var ganska uppenbar. I min klass var det inte många fler än jag som hade arbetarbakgrund. Våra olika bakgrunder märktes genom skillnader i värderingar, traditioner och sociala koder. Naturligtvis hindrade det mig inte från att skaffa nya vänner, men skillnaderna gjorde sig påminda. Det var jobbigt att försöka passa in.

Min så kallade klassresa har kostat mig mer än bara studielånet. Den har skapat ett avstånd mellan mig och människorna från min uppväxt. För ett tag sedan träffade jag en före detta klasskompis och mycket kär vän. Han gillade inte att jag hade blivit akademiker. Han kallade mig för svikare. Och sa: ”en gång arbetarklass alltid arbetarklass”.

En högskoleutbildning ger ofta ett friare jobb med bättre betalt och med mindre risk för utslitning. Men det kostar också, det måste man vara medveten om. Man kan komma att leva mellan två världar. Trots det så ångrar jag min inte. I andras ögon ser min karriär kanske målmedveten och lyckad ut. Men jag vill att alla ska förstå att mina livsval till stor del har varit halvchansningar, inte en medveten strategi för klassbyte.

Mina upplevelser visar att klassamhället fortfarande existerar. Men också hur viktigt det är att klassgränser överskrids. Annars kommer ju klasskillnaderna alltid att bestå.

Thord Pettersson är 26 år och utredare på LO. Han har arbetat två år som vårdbiträde på Gotland. När han kan svaret på frågesporter på tv säger han svaret högt.

Kommunalarbetaren nr 6-2001