E som i Employment, Enlargement och Environment. Sysselsättning, utvidgning och miljö.

Det är inte bara jag som saknar ett fjärde E. E som i Equality, jämställdhet.

Inte för att Sverige är ett jämställt land, det vet alla lönediskriminerade kvinnor alltför väl. Men vi vet också att det är bättre att vara kvinna här än i något annat av de länder som bildar den herrklubb EU fortfarande är.

I Danmark betraktas således pappaledighet som något ganska löjligt.

I England tycks klappjakten på ensamma mammor och deras förment kriminella element till barn aldrig ta slut.

I Tyskland lever gamla kvinnor som aldrig tjänat in några pensionspengar på luft och allmosor hellre än att, som systemet påbjuder, ligga sina vuxna barn till last. Och de unga kvinnorna har, liksom sina systrar i Spanien, Italien och Portugal, insett att det inte går att föda barn i länder som inte förstått vikten av bra barnomsorg. Därför var det svenska EU-medlemskapet så hett efterlängtat av kvinnorna i Europa. De behövde bara kasta en blick på den svenska föräldraförsäkringen för att bli gröna av avund.

Därför kan jag inte tänka mig någon bättre exportprodukt än svensk jämställdhet.

Lämpligt startobjekt är barnomsorgen. En garanterad succé ?– i alla fall om föräldrarna själva får välja. Också efter 90-talets stålbad.

Äldreomsorgen är nästa produkt på exportlistan. Även här finns behov av återställare vad gäller personaltäthet och arbetsvillkor. Men den som besökt ett ålderdomshem i något av de länder som är aktuella för utvidgning inser snabbt att vi har något att komma med.

Den svenska modellen må ha sina brister. Men som redskap för mänsklig frigörelse saknar den motstycke. Jag tror att alla vi som stått i tröstlösa dagisköer och trixat och joxat med både möjliga och omöjliga lösningar på barntillsynen — och nästan förgåtts av dåligt samvete under tiden — kan intyga vad det betydde när barnet äntligen fick plats.

Alltså. Varför diskuteras det inte jämställdhet varenda sekund under ordförandeskapet? Det råder inte precis brist på frågor. Hur ska vi få bukt med kvinnolöner och diskriminering? Vad ska vi göra åt våldet mot kvinnor? Hur ska den sexuella slavhandeln stoppas? Hur ska männen befrias från den mansroll som tynger så?

Ja, jag vet att alla dessa frågor diskuteras. Att det ordnas seminarier och konferenser och debatter.

Men det känns ändå som om de kommer i andra rummet, en bit efter dem som betraktas som riktiga och viktiga. Annars hade det inte gått att göra halvsidesannonser i dagspressen utan att ens nämna ordet jämställdhet.

Anne Jalakas bor i Lund och har varit journalist på tidningen Arbetet, där hon bland annat ansvarade för kvinnosidorna. Brist på jämställdhet får henne att gå i taket.

Kommunalarbetaren nr 2-2001