Det fysiska uttryckssättet är inget hon anammat utifrån, säger hon. Andra lade märke till hennes sätt att spela teater när hon började som skådespelerska efter scenskolan i Göteborg. Sen har hon betonat det kroppsliga när rollen så krävt. Som i ”Sally”, där hon klafsar omkring i för stora skor med tummarna i armhålorna eller i musikalen Guys and Dolls där hon vågar sig på okvinnligt spottande och snorande.

— Jag har aldrig själv tänkt. ”Nu ska jag göra så med benet, eller så med armen”. Det har blivit så jag har förhållit mig i mitt sätt att arbeta.
Maria Lundqvist berättar om sin treåriga dotter som agerar framför spegeln till musik i ömsom hundöron, prinsesskrona och tomteluva. Det var den lusten, som finns hos alla barn, som gjorde henne till en fysisk skådespelerska.

Att växa upp som ensam flicka bland tre bröder tror hon också kan ha skapat en speciell position. Pojkar hämmas mindre, till och med vuxna karlar brottas ju med varandra på skoj när de träffas.

— Det skulle vi tjejer aldrig göra.

I en viss ålder minns Maria att hennes föräldrar bad henne stänga munnen. Plötsligt var det inte gulligt med hängande mun längre, ens vid sagoläsning. Måste barn lägga för mycket band på sig hämmas språket, särskilt det kroppsliga språket, tror Maria Lundqvist.

Trots det där med munnen kände hon sig bejakad och lyssnad på av sina föräldrar. Överhuvudtaget känner hon sig lyckligt lottad i livet:

— Jag har tre barn, jag har en man fortfarande vid min sida. Jag har inga svåra uppbrott vare sig i barndom eller i vuxenlivet. Jag har varit lyckligt befriad från alltför stora nederlag. I min karriär har jag varit lyckosam.

Hon anser att underhållning är viktigt för oss människor.

— Att få skratta. Sen på vilket sätt… Jag tycker det finns toner av förakt i viss underhållning, där man liksom ställer ut människorna i stället för att ställa sig med dem.

När det gäller barnen och god och dålig underhållning har hon mycket att säga. Hennes egna barn är elva, sju och tre år gamla och har ännu inte bett att få titta på TV-såpor. När den dagen kommer, de måste vara åtminstone 15 år tycker Maria, så kommer hon att sitta med för att svara på de frågor som dyker upp. Det måste man som vuxen, anser hon.

— Vi kvinnor älskar ju att prata om relationer, om kärlek, otrohet, kompisar. ”Vad sa hon? Vad sa han?” Såporna har på det sättet en viktig funktion att fylla. Det är bara det att de förvränger så in i helsike att det blir inte sant.

Falska bilder av mänskligt liv i såpor, media och reklam är något hon vill skydda sina barn ifrån. Bilder av kvinnor som offer. Schablonbilder som inte har något med verklighetens smärta och fulhet att göra.

— I dag säljs små behåar för 10-månaders flickor! Det ger en alldeles skev och otäck bild av hur vi ska lyfta fram våra små flickor.

Vuxna kvinnor har ett ansvar för att ge uppväxande flickor en annan bild av kvinnlighet, anser hon.

— Jag blir så arg så jag kan börja gråta när jag ser reklamen med tjejen som står med benen brett isär och handen långt ner i byxan där vi ska svänga av när jag skjutsar pojkarna till skolan. Det är klart barn blir påverkade av det här. Sen undrar man: varför våldtas våra flickor?

Hennes drivkraft som skådespelare är en önskan att skapa ett livskraftigt rum för människor, säger hon. Hon vill vara en uttolkare för tidsandan och få oss att ställa frågor om hur vi ska använda våra egna liv och barnens.

Just nu är Maria Lundqvist aktuell med filmen ”Familjehemligheter” där hon spelar Mona, trebarnsmamma och otrogen hustru i 70-talsmiljö.

Bland allt som händer i filmen är att tonårsdottern Kickan får sina rosaskimrande drömmar krossade av en brutal sexualitet. Atmosfären hemma är inte sådan att hon vågar berätta för sina föräldrar om vad som håller på att hända. Också sönerna tiger om sina svåra hemligheter.

Filmen börjar med att Mona möter sin egen blick i spegeln mellan morgonsysslorna och jobbet. Mona är några år äldre än Maria, drygt 40, och hon befinner sig i en ålderskris. Halva livet är levt, hur ska resten bli?

Maria känner sig väldigt olik Mona, både i sin livssituation och sitt känsloliv.

— Men jag känner igen det där när man stannar upp och plötsligt får fatt på sig själv. Det kan vara hisnande när man känner kontakt med djupet, säger hon.

Filmens Mona och hennes man Bosse har två bilar, fint hem och alla prylar man bör ha. Men kärleken har gått i stå, de kan inte prata med varandra längre.

— Det är olyckligt att Mona skulle behöva bli otrogen för att komma till insikt om vad hon håller på att förlora. Men jag kan förstå att när man har levt ett instängt liv och aldrig uttryckt sina behov i sin relation så kan det bli så här.

Lösningen på det mesta är att våga prata, menar Maria Lundqvist.
— Då hade Mona blivit löst från sina funderingar, och sitt uppdämda behov av att bli sedd. Bosse hade kanske kommit ner och blivit seende. Då hade de kanske också haft förmågan att se barnen. Men den här pappan och mamman har mist förmågan på grund av sin egen tillstängdhet.

”Familjehemligheter” utspelar sig i samma tid som Lucas Modyssons ”Tillsammans”. Det är helt enkelt så att de som skriver historier just nu växte upp på 1970-talet, säger Maria Lundqvist. Håkan Lindhé som skrivit manus berättar utifrån sin erfarenhet. Sen, under arbetet med filmen, tittade de mycket i tidningar från den tiden och tog fasta på den idealiserade bild av familjen som tonade fram.

Maria Lundqvist tror att vi har lättare att prata med varandra om relationer idag. Nu finns terapier, tai chi, kurser i självförverkligande och annat som inte fanns då.

— På sjuttiotalet var det nog ett uppvaknande att plötsligt börja lyssna in det egna personliga behovet… eller vad tror du? Hur var det?

”Familjehemligheter” har som enda svenska film blivit uttagen att tävla i den prestigefyllda sektionen Panorama vid filmfestivalen i Berlin.

Läs hela intervjun med Maria Lundqvist i Kommunalarbetaren.