Bild:

Efter sexton år i Sverige for Jacinta Lathi med sin dotter på besök till sin forna hemby Nakuru, femton mil nordväst om Nairobi, i Kenya. Den resan förändrades hennes liv. En dag skulle hon hälsa på en vän som arbetade på stadens sjukhus. På en avdelning för sjuka vuxna satt två barn på golvet och plockade håglöst med några stenar.
– De där barnen ser inte sjuka ut, sa Jacinta till sin vän.
– Det är de inte heller, det är ingens barn, svarade vännen nu. Deras föräldrar är döda, i aids. De får sova på sjukhuset, de får lite mat här och när någon av personalen har en urvuxen tröja eller en byxa så ger hon den till barnen.

Jacinta gav personalen på sjukhuset några kronor och bad dem köpa lite frukt eller godis till barnen.
Det var början. Under sina veckor i Kenya mötte hon sedan överallt fattigdomen, svälten och utsattheten hos de tusen och åter tusen barn som blivit föräldralösa genom aidsepidemin.
Det hon såg gjorde det omöjligt att bara vända åter till Sverige och vardagslunken. Hon måste bara göra något. Hon beslutade sig för att öppna ett barnhem.
Jacinta kom från Kenya till Sverige för sexton år sedan. När hon kom hit arbetade hon först som allt i allo på Kanadas ambassad. Efter två år utbildade hon sig på Stadshagens vårdgymnasium och inom vården har hon förblivit sedan dess. Nu arbetar hon på Åsen, ett av Stockholms kommun drivet ålderdomshem, och när hon är ledig därifrån arbetar hon extra på ett servicehem. Pengarna som blir över skickar hon till det barnhem som hon sex månader efter sitt beslut lät bygga i Nakuru.

På mark som Jacinta äger står idag ett provisoriskt hus. Där bor åtta föräldralösa barn omhändertagna av två kvinnor.
Barnen som alla är föräldralösa kommer ändå från lite olika förhållanden. Alla de åtta barnen på barnhemmet är hiv-testade och friska.
– De var förstås undernärda och hade andra sjukdomar när de kom men de är inte hiv-positiva.
I framtiden tänker sig Jacinta en hel barnhemsby med egen skola med plats för 500 barn. Det låter som en helt annan sak än ett litet hus för åtta barn. Förlorar man inte mycket av hemkänsla och närhet om man bygger en sådan jätteinstitution?
– Jo, så kan man förstås tänka. Men när man har sett situationen i Kenya, när man har sett alla föräldralösa barn, då är femhundra platser ingenting!

Entusiasm har hon alltså gott om men med pengar är det sämre beställt. Jacinta har just börjat att skriva brev till stora organisationer och be om pengar.
Av svenska Unicef har hon fått svaret att när det lokala Unicef givit projektet sitt godkännande så kan de ta upp frågan till behandling.
Liknande svar har hon fått av andra internationella organisationer. Men medan administrationen jobbar växer barnen ur kläderna, läser ut böckerna och tömmer matförråden. Fram till att breven givit resultat är hon och barnen därför helt beroende av omgivningens hjälp.
Jacintas egen skatteåterbäring blev till skoluniformer och terminsavgifter för de fyra äldsta barnen. Pengarna till mat tigger hon ihop från vänner och arbetskamrater. Arbetskamraterna, nattgänget på Åsen, har beslutat sig för att vara med.

– Jacinta är en så fin person. Jag beundrar verkligen henne för det hon gör. Hon tar mycket pengar ur sin egen kassa. Därför har fyra–fem personer av oss också beslutat oss för att bidra med lite pengar. Vi har det ändå så bra ställt, och lite pengar för oss kan betyda mycket för dem, säger Ulla Uusimäki, undersköterska på Åsen.
Jacinta har startat ett faddersystem för barnen, men det fungerar inte ännu.
– Jag kan inte skicka pengar och skriva att det bara är till några av barnen. Vad skulle då hända med de andra?
Några sängar finns ännu inte i huset, bara tunna madrasser och varsin filt. Men för barn som haft en säck som enda sängutrustning räcker värmen från en filt, tillsammans med känslan av att någon bryr sig om, ändå långt.

Det är ingen liten uppgift Jacinta åtagit sig. Ett barnhem lägger man inte bara ner om lusten tar slut. Åtta barn kastar man inte bara ut på gatan om orken tryter.
– De här barnen hade ingenting. Absolut ingenting. Och i början när de kom till barnhemmet levde de bara för att äta. De bara slukade maten. Nu säger personalen att barnen lugnat ner sig lite, att de blivit mer öppna och börjat leka lite grann. De fyra äldsta har börjat skolan och de fyra mindre går i lekskola. De har börjat skönja ett hopp. Det kan man bara inte ta ifrån dem. Jag har god tillförsikt. Det här kommer att gå. Det kommer att gå eftersom det måste gå. Så enkelt är det!

Om du vill stödja barnhemmet är adressen:

Barnvän Humanitar

Rusthållarvägen 191

128 44 Bagarmossen

postgiro: 1312925-9