Barbro Eriksson-Popara har sedan i juni gått hemma med full lön.
Kommunen har brist på personal. Barbro kan och vill jobba. Den skola där hon arbetsprövade vill ha henne tillbaka. Men Jokkmokks kommun har två gånger sagt upp henne därför att hon inte kan fortsätta sitt arbete som lokalvårdare.

— Vi har som arbetsgivare gjort vad vi har kunnat. Hon har fått den rehabilitering som krävs. Jag har för övrigt ingen anledning att i Kommunalarbetaren kommentera varför vi har sagt upp henne, säger kommunchef Claes Marcusson.

Kommunals sektionsordförande i Jokkmokk, Vanja Nyberg, tror att det hela har blivit en prestigefråga för kommunen.

— Barbro har skött sig. Hon är omtyckt bland sina arbetskamrater på skolan. Hon har inte varit obekväm. Jag kan inte se något annat skäl än prestige när kommunen vägrar att ta tillbaka uppsägningen.

Hon tror att det delvis kan bero på att sektionen har blivit bättre på att följa de lagar och regler som gäller vid arbetsskador.

— Vi ger inte med oss lika lätt längre när vi kan våra rättigheter.
Arbetsgivaren har inte hängt med kunskapsmässigt, säger Vanja Nyberg.

Maith Elgstrandh, förbundsombudsman för Kommunal, har hand om fallet centralt och har beslutat om stämning till arbetsdomstolen.

— Under mina 17 år som ombudsman i förbundet har jag aldrig varit med om ett lika upprörande fall. Det här är ett solklart fall som strider mot lagen om anställningsskydd och Arbetsdomstolens tidigare domar om arbetsgivarens ansvar vid arbetsskada, säger hon.

I väntan på att hennes fall ska prövas är Barbro hemma. Hon tycker att hennes påtvingade sysslolöshet känns allt mer frustrerande. Hon kan ju arbeta och hennes arbetskamrater vid skolan vill ha henne tillbaka.

— Jag fick jättebra omdömen vid den individuella löneförhandlingen. Och mina arbetskamrater vid skolan fortsätter att ha kontakt med mig och stöttar mig så gott de kan. Jag bjöds till exempel med när de skulle ut och äta julbord.

Barbro har tidigare arbetat som lokalvårdare i nära 20 år. Först inom landstinget och sedan i början av 90-talet i kommunen. Barbro fick besvär med förslitningsskador i nacke och axlar. För två år sedan klassades de som arbetsskador.

— Det var då cirkusen började, säger hon.

Barbro fick av försäkringskassan hjälp med rehabilitering. Hon gick en utbildning till personlig assistent och elevassistent. Efter utbildningen fick hon arbetspröva som elevassistent i sex månader vid en skola i Jokkmokk.

Hon klarade av det nya arbetet bra och var inte sjukskriven en dag. Efter de sex månaderna som arbetsprövning blev hon kvar vid skolan. Det hette att hon fortfarande arbetsprövade.

Samtidigt var det brist på personal och kommunen annonserade efter elevassistenter. Barbro sökte men fick inget jobb.

Motiveringen var att hon saknade barnskötarutbildning. Istället blev hon i slutet av förra året uppsagd av ” personliga skäl ”. Samtidigt anställdes andra som elevassistenter trots att även de saknade barnskötarutbildning.

Kommunal vägrade acceptera uppsägningen av Barbro och hävdade att varken omplaceringsutredning eller rehabiliteringsutredning hade gjorts.

Dessutom ansåg Kommunal att arbetsprövningen visade att Barbro utan problem klarade av arbetet som elevassistent.

Medan tvisten om hennes anställning pågick fortsatte Barbro under våren att arbeta vid skolan och hon gick samtidigt en kompletterande utbildning på deltid som hade betydelse för arbetet som elevassistent. Utbildningen betalades av kommunen.

Vid en central förhandling i maj i år tog kommunen tillbaka uppsägningen. Under förhandlingen framförde Kommunal att Barbro sökt och kommit in på två folkhögskolor i södra Sverige. Hon skulle stärka sin gymnasiekompetens och läsa fler ämnen med inriktning på att bli elevassistent.

För den utbildningen kunde hon få studiemedel från CSN. När Barbro ett par veckor efter att uppsägningen tagits tillbaka bad kommunen om ett arbetsgivarintyg som behövdes för att få studiestödet vägrade kommunen.

Istället fick hon sluta vid skolan som elevassistent. Kommunen bestämde att hon skulle börja vid städpoolen och stå till städchefens förfogande på kontoret.

Barbro fick endast göra meningslösa arbetsuppgifter som att färglägga arbetsscheman och slå in några paket.

Redan samma dag som hon började på kontoret blev hon varslad på nytt om uppsägning av ” personliga skäl ”. Det var endast fem veckor efter det att den föregående uppsägningen tagits tillbaka.

Samtidigt med varslet bestämdes att Barbro tills vidare skulle gå hemma med full lön. Men hon måste under kontorstid vara anträffbar per telefon on något lämpligt arbete dök upp. Men kommunen ringde aldrig.

Knappt två veckor senare blev hon uppsagd. Inte heller denna gång anser Kommunal att arbetsgivaren har levt upp till sitt ansvar att göra en omplaceringsutredning eller rehabiliteringsutredning.

— Jag tycker att Kommunal verkligen har ställt upp för mig. Men det verkar som om kommunen gör allt för att slippa anställda som är arbetsskadade, säger Barbro som tills vidare fortsätter att vänta vid telefonen varje arbetsdag.