En bil segar sig fram i ett gult, bergigt landskap. Man hör passagerarnas röster, de spekulerar om vid vilket ensamt träd de ska svänga.
En liten pojke visar en av männen bästa vägen upp till byn, rakt upp för branter och trappor, upp på tak och ner igen.
Mannen och hans följeslagare, kommer för att vänta ut en gammal kvinnas död. Men varför? Varje gång mobiltelefonen ringer måste mannen kasta sig in i bilen och åka högst upp på berget för att kunna prata. Där ligger kyrkogården.
En man som uppenbarligen är inhyrd av de mystiska gästerna gräver sig där djupare och djupare ner. Honom får man aldrig se, bara höra hans röst. Detsamma gäller de mystiska följeslagarna.
Detta är en sinnligt vacker och tvåfaldigt prisbelönt, iransk film. Färderna upp och ner för berget och klättrandet i byn liksom målar fram miljön. Släkten väntar på döden, ett barn föds, en kvinna vägrar servera sina gäster te.
Allt tycks ha en laddad undermening. En otålig biobesökare tycker nog att två timmar är för mycket, all skönhet till trots.
