”De evigt unga, de redan gamla, en åldersfråga” (Carlssons) av Lars Grip är bara en raden av alla böcker och tidningsartiklar just nu om den hotande obalsen mellan unga och gamla när 40-talisterna går i pension.
I Frankrike har obalansen redan lett till direkt fientlighet mot äldre som kallas ”den grå pesten”.
Lars Grip tar fram bevis för att de flesta människor kan lära sig nya saker hela livet. Han har intervjuat företagare som satsar på äldre som Kim Klingsell som var med och startade ”seniorpooplen” och Gunnila Masreliez-Steen på konsultföretaget Contura personal som eftersträvar en personal med blandade åldrar för effektivitetens skull.
Lars Grip tittar också på hur man sett på äldre genom historien. Undantagskontrakten på 1700-talet innebar att barnen var skyldiga att förse föräldrarna med mat, skjuts och ved. Våra dagars hemtjänst och färdtjänst är en kopia av systemet fast det nu är utfört av anställda.
Boken är utgiven med stöd från Näringdepartementet och manar alla 50+are till arbete så länge som möjligt.
Folkhälsokommittén har till och med slagit fast att tidsgränsen 65 år för pension inte är befogad. ”Aktiva och friska 60-åringar kan inte bli fritidskonsumenter på heltid, utan måste i så stor utsträckning som möjligt delta aktivt i arbetslivet”, skriver Lars Grip.
I Sverige är ändå två tredjedelar av arbetskraften mellan 55 och 64 år kvar i arbete. I länder som Belgien, Italien och Spanien är endast 15 procent av kvinnorna i den åldern ”sysselsatta”.
Som läsare saknar man här statistik över hur åldringsvård och barnomsorg fungerar. Att 85 procent av kvinnorna enbart njuter av sin fritid är föga troligt. Inte heller i Sverige ägnar sig friska, tidiga pensionärer enbart åt fritidskonsumtion. Många gånger är de stötdämparen som håller sönderstressade unga föräldrar på fötter som barnvakter och hämtare på dagis.
Denna aspekt hade behövts för att göra boken mindre propagandistisk.
