Slumpvandring är en matematisk term som jag inte ska låtsas att jag begriper. Man förflyttar sig på en plan yta, slumpvis mellan tre punkter, med ständigt nya startpunkter. Ungefär så.
”Slumpvandring” är namnet på Majgull Axelssons nya roman (Prisma). Huvudpersonerna, de tre punkterna, är tre kvinnor ur olika generationer, Augusta, född 1895, Alice, tidig fyrtiotalist, och Angelica, 16-åring i vår tid, bärare av det sociala arvet, av allas vår skuld.
Augusta, barnhusbarnet och pigan, blir med barn med herrn i huset vid 18 års ålder. Hon skickas iväg med några hundralappar i näven. Mot alla odds klarar hon av sitt liv, hon träffar en vänlig och lite udda man, den enda sympatiska mansfiguren i historien. Men sitt förflutna vill hon inte se.
Alice, sondottern, duktig flicka i klassvandrad familj som kämpar hårt för sin fina medelklasstillvaro, blir också med barn i tonåren, förkastas och förskjuts. Men också hon lyckas skapa sig en välputsad fasad, med bra jobb, framgångsrik man. Sorgen finns kvar, och skammen.
Angelica är dotterdotterdotterdotter till Augusta, i den gren av familjeträdet som inte lyckats. För den klasskillnad Majgull Axelsson skildrar finns också inom arbetarklassen. Där finns den ordentliga, arbetsamma och välartade delen. Och så de andra, de maktlösa, de som drabbas av sjukdomar, arbetslöshet och missbruk, som inte klarar av sina liv och som tar igen det på barnen.
”Slumpvandring” är en bok som man läser andlös och upprörd och inte kommer att glömma.
