Mina behov räknas inte
Min man har varit svårt sjuk i cancer, men är efter flera operationer och hård medicinering just nu symtomfri. Naturligtvis finns det risk för att han skall få återfall, något vi alltid lever med.
Våra barn är utflugna ur boet och jag känner mig så ensam om att vara hans stöd.
Ibland känner jag det som om mina behov inte får finnas. Det finns helt enkelt inte plats för dem. Hur gör andra människor i ett sådant här läge? Vi bor i ett litet samhälle och vi har ingen lust att föra till torgs hur vi har det. Men jag måste få kraft, för snart orkar jag inte mera.
Britt
Kära Britt!
Jag hoppas du förstår att jag respekterar det unika i just din situation, fast jag säger att din fråga känns bekant. Att du just nu känner det du känner när din man äntligen är symptomfri, är väldigt naturligt. Kanske är det just ett uttryck för att du är ”frisk” nog att ändå inte ha tappat bort att också du har behov.
Jag tänker på den gyllene regeln ”att älska din nästa som dig själv”, inte din nästa i stället för dig själv. Det har inte funnits mycket utrymme för dig att älska dig själv nu när din man haft det så svårt.
Men det har ju varit lika svårt för dig. Det finns ett annat alternativ än att föra till torgs hur du har det. Dela dina känslor i enrum, med en person du har förtroende för. Det är OK att ta stöd, annars går vi sönder. Det är det vi människor är till för, för varandra, för dig också.
