Det viktigaste är inte exakt hur arbetsschemat är ser ut utan att personalen har en idé och är med och utformar den. När det kommer uppifrån klinikledningarna är det ofta inte så lyckat.

Det är en av de slutsatser Anita Rissler kunnat dra av sitt arbete för Landstingsförbundet och Stockholms läns landsting. Hon är universitetslektor på psykologiska institutionen i Stockholm.

Under tre år har hon följt olika arbetstidsförsök på över 20 sjukhusavdelningar runt om i landet, från Skellefteå i norr till Lund i söder, och också studerat arbetsplatser med traditionellt arbetsschema.

— När personalen varit med, undersköterskor och sjuksköterskor tillsammans, har det varit mycket spännande projekt. De har haft ambitionen att få det att funka och har kunnat kompromissa.

Kan inte tvättstuge- eller önskemodellen gynna dem som är framåt och tar för sig medan de tystlåtna och blyga får de sämsta passen?

— Ja, de som vill att det ska gå ihop tar ofta på sig att göra mer av det arbete som alla gärna vill slippa. Men på sikt, när alla upplever att det här sättet att jobba är till nytta för en själv, familjen och verksamheten, så lär man sig att se helheten och att förstå.

— Jag tror mycket på solidariteten, jag vet att den finns. Det här är grupper där man ställer upp för varann.

Anita Rissler framhåller den poängmodell som finns på intensiven på sjukhuset i Östersund och som kopplas till en värdering av arbetstiden utifrån belastningen vid olika tider på dygnet. Personalen trivs och det blir inte dyrare för arbetsgivaren eftersom övertiden minskat.

Anita Rissler har arbetat mycket med enkäter, också till patienter. De visar en hög uppskattning av den vård och den information man får.