Emmet Ray var en av världens bästa gitarrister. Bäst av alla var förståss Django Reinhardt.
I Woody Allens fiktiva dokumentär porträtteras Emmett, en musiker med ett sjukligt Dango-komplex, en spelare, kleptoman, skitstövel och alkoholist.
Emmet (Sean Penn) älskar att se tågen passera vid järnvägen eller så finner han stort nöje att skjuta råttor på soptippen.
Upplägget påminner om Woody Allens tidigare film Zelig. Vi får följa några episoder ur Emmetts kaotiska liv på 30-talet.
Hans tillvaro tillsammans med den stumma Hattie för tankarna till någon av Chaplins filmer eller Fellinis La Strada.
Det här är en tragisk komedi om några människoöden med skådespeleri på högsta nivå.
Sean Penn är lysande och Samantha Mortons Hattie är fantastiskt bra.
Dur och moll är inte någon av Allens bästa, men den är klart sevärd.
