— Jag behöver pengarna, suckar hon och gapar för att visa luckan i underkäken. Tandläkaren kostade mig 15 000 kr förra året och att sätta in implantat nere i munnen kostar 45 000 kr. Jag har bara förtidspension och det här är min enda chans att spara ihop till en lagning.

Men till tandläkaren måste väl socialtjänsten ge bidrag? undrar jag. Hon ruskar på huvudet.

— Försäkringskassan skrev ett tvåsidors avslag och sa att jag måste sälja lägenheten först. Jag har en tvåa och den vill jag behålla! Så nu samlar jag burkar istället.

Dan därpå skriver Expressen om hur fler och fler vänder sig till hjälporganisationer för att få råd att gå till tandläkaren. Människor med dålig ekonomi väntar i det längsta. ”Är tandläkaren bara för de rika?” frågar rubriken retoriskt.

I Finanstidningen står det att statsministern är oroad av klyftorna. ”Den ekonomiska tillväxten måste fördelas bättre”, säger Göran Persson, som också i en egen bok uttryckt sin vrede över den klasstämpel det är med dåliga tänder.

Ändå verkar det bara bli värre och värre. Ska ett frimodigt leende, smakupplevelser och talförmåga vara en mänsklig rättighet eller ett privilegium? Ska munnen vara den del av kroppen där det solidariska samhället tar slut?