Att förändra sin trädgård kräver mod och att man inte är alltför sentimental. Det är egenskaper som Margareta Senneby i skånska Husie besitter. Vill man få nivåskillnad i denna trakt krävs det nämligen krafttag.

— Jag är en mycket modig kvinna, säger Margareta Senneby.

När hennes trädgårdsprojekt startade hade hon enbart en diffus idé om hur hon ville att trädgården skulle utformas. Ritningar saknades och har gjorts i efterhand.

Det var av en slump för ett antal år sedan som Margareta promenerade förbi Solviks gård, en Skånelänga i Husie. Idéen väcktes om att flytta.

Margareta kunde inte släppa tanken på huset och därför återvände hon.
Hon knackade på och undrade om det var till salu. Nej, men det kanske kan bli sa den dåvarande ägaren.

Så gick det till när Margareta blev ägare till Solviks gård. Omedelbart bestämde hon sig för en sak.

— Här ska jag göra terräng!

Här skulle skapas ett småländsk högland!

Margareta var inte ensam om att jobba med trädgården. Hon fick hjälp av en vän som nu är död.

— Vi var överens om att det skulle bli stort.
De använde inga ritningar utan slumpen avgjorde var stenarna tippades och så rättade Margareta och hennes vän sig efter det.

Arbetet med trädgården på 3000 kvadratmeter började vid grinden och så jobbade de sig inåt. Först gjorde de en terrassering utefter ena infarten till huset. Till den användes begagnad gatsten.

— Jag skrubbade varenda sten för att se vilken sida som var finast. En gatsten kan vara underbart vacker. Man trampar på dem utan att märka att de kan vara konstverk.

Hon pekar på en av många fyndstenar som pryder stenmuren. Den som ser ut som ett krokodilhuvud.

Marken vid tomtgränsen höjdes för att blommorna skulle synas bättre.

Och så fylldes tomten på med sten. En 12,5 tons kranbil som ägdes av en bekant var till stor hjälp.

— Största stenen på 2,3 ton fick stå på högkant så att den kommer till sin rätt.

I 15 år pågick trädgårdsbygget.

— Jag fick sten från olika grustag i Skåne. Då kostade sten ingenting. Jag betraktades väl som ett lite originellt fruntimmer.

Nu skiljer det sex meter från högsta och lägsta punkten i trädgården.

–Det är en svindlande nivåskillnad i Malmö.

Högst ligger Alperna och botten på dammen är lägst.

Trots att stenarna gick att få till en billig penning och att en trädgårdsfirma skänkte tusen lökar blir det ändå dyrt att anlägga en trädgård av den här storleken. För Margaretas del omsattes arvegods som kristallvaser, smycken, tavlor och skålar till jord och växter.

Margareta visar oss runt i sin trädgård. Hon är van att guida besökare.
Under våren kommer busslaster med nyfikna trädgårdsentusiaster.

Här finns många vackra och rofyllda ställen att sätta sig ned och njuta av all grönska. Framför huset ligger en morgonplats som är nedsänkt eftersom det är så blåsigt i Skåne.

Tanken har varit att skapa en trädgård som sköter sig själv och som inte behöver allt för mycket bevattning.

— Jag har inga rabatter, därför ska vattnet från himlen räcka.

— Men under torkan i våras var det jobbigt. Jag hade alger i dammen och växter som törstade.

Margareta har undvikit gräs. Inspirerad av japanska trädgårdar har hon i stället ägnat sig åt sten, grus, sand och vatten.

Det vilda får härja fritt här. Bara det är vackert — lupiner, prästkragar och aklejor kommer invandrande av sig själva.

Vi går förbi dammar, bäckar och vattenfall. Vi vandrar genom det småländska höglandet, Alperna, Storskogen och Japan.

Vi möts av en sprakande färgsymfoni från blommor och bladverk av alla de slag. Alla har de ett gemensamt och det är att de påverkar något av våra sinnen.

— Jag har valt de växter som är vackra eller intressanta. En del har bara en vacker doft. Det är växter som jag har mött under mitt liv.

— I Stockholm jobbade jag med att få saker att växa, här måste man hålla ned växtligheten.

Vi passerar flera oj-platser. Ett vanligt utrop av besökare i Margaretas trädgård.

Den första är när vi har vikit runt huset och ser den vackra dammen,som för tankarna till en Monetmålning.

Ett besök i Claude Monets trädgård i Giverny 1981 gjorde starkt intryck på Margareta. Bron över dammen påminner mycket om den träbro vi sett på många av den franske konstnärens verk.

Dammen är 12 gånger 6 meter och på det djupaste stället en meter.

Fåglar, grodor (som enligt Margareta är jättemysiga) och fjärilar är några av de djur som trivs här.

Trädgården har något att skänka betraktaren året runt.

Trollhasseln blommar i februari, samtidigt som ljungen. Under vintrarna blommar den vita julrosen. Den fick hon från en släktings trädgård i Kolmården och den har följt med i 35 år till olika platser. Julrosen har blivit som en kompis till Margareta. För visst går det att ha kompisar i växtriket menar hon.

Margareta visar oss en buske med fikon. Sedan passerar vi ett träd med mandlar. Från bänken av alm ser vi rhododendron och silverpoppel.
Vi går förbi vingrosen med sina blodröda taggar.

Margareta pekar på det japanska Katsuraträdet, som sprider en doft av pepparkaka när blommorna faller. Margareta vet inte själv hur många sorters växter hon har i trädgården.

Nu är det slut med projekten.

–Det är så mycket som jag inte planterat, konstaterar hon.

Men från sin glasveranda kan Margareta och den svarta katten Lilla fröken Stjärna sitta och njuta av utsikten över den stora dammen från varsin fåtölj året runt.

En kär trädgård är ett äventyr som alltid pågår.