Havsörnens servicehus ligger i Råslätt i Jönköping. En sexvåningslänga bland de övriga miljonprogramshusen, många av de boende kommer från området. De har lägenheter på två stora rum och kök och balkong. 21 biträden jobbar dag, två i terapin.

Tre av vårdbiträdena skriver till oss och vill berätta om sitt nya arbetssätt. MBB kallas det och det uttyds målstyrd behovsbedömning, ett krångligt och dunkelt uttryck.

— Egentligen har vi väl försökt att jobba lite så här tidigare, men nu är det ett koncept som genomförs i hela kommunen, alla accepterar det och det fungerar bra, säger vårdbiträdet Carola Fritzson.

Vi går med henne hem till Majken Karlsson, omkring 80 år, för att få MBB demonstrerat för oss.

Majken får hjälp med att plocka fram kaffekoppar och fat ur skåpet, för hon har lite svårt att böja sig ner. Sedan dukar hon själv fram dem på vardagsrumsbordet. Hon har jobbat som servitris så hon vet hur det ska se ut.

På kakfaten lägger hon fram bullar och småkakor, som hon bakat själv. Baka tycker hon är roligt och köpt kaffebröd smakar inget vidare, tycker hon. Ett mål för Majken, nedskrivet i den pärm som finns i hennes lägenhet, är att kunna fortsätta att baka. Hon kan dammtorka men inte dammsuga, sortera tvätten men inte tvätta. Frukosten ordnar hon själv, liksom kvällsmackorna.

— Jag har varit husmor med sex barn och jobb utanför familjen så jag har svårt att bara sitta och se andra arbeta. Jag mår mycket bättre av att hålla mig i gång, säger Majken.

Är då inte MBB ett smart sätt att dra ned på personalen i äldreomsorgen? undrar jag misstänksamt.

Det är det inte, påstår med bestämdhet såväl personal som arbetsgivare och ekonomichef.

— Det spar ingen tid, snarare tvärtom, säger Jeanette Sandgren och Eija Lundberg. Det går ofta fortare om vi gör jobbet själva i stället för att stå och vänta medan den gamle till exempel brer mackorna eller knäpper sin skjorta.

— Men det är viktigt att de boende bevarar sina funktioner så länge som möjligt. Vi har flera boende som blivit bättre sedan vi började arbeta på det här sättet, säger Carola Fritzson.

Förändringen genomförs inte helt utan konflikter, bekräftar vårdbiträdena. Några boende tycker inte att de ska behöva göra något själva, när de betalar för omsorgen. En del anförvanter är upprörda och tycker att gamla mamma, som arbetat i hela sitt liv, nu ska kunna sitta i gungstolen med armarna i kors.

— Det gäller att förklara noggrant. Det är mycket arbete bakom för att det ska fungera. Men ingen blir tvingad, säger Eija Lundberg.

En hel grupp gör hembesök hos varje boende. Det är vårdbiträde, sjuksköterska, arbetsterapeut, biståndsbedömare, anhörig. Tillsammans med den boende beslutas vilka arbetsuppgifter hon behöver få hjälp med. Hon har en kontaktperson, ett biträde kan vara kontaktperson för tre till fem boende.

Om den gamla inte klarar av någon uppgift, får hon mer service. Om det sker en större förändring i hälsotillståndet, gör gruppen ett nytt hembesök och nya listor över den hjälp den boende behöver.

— Det är snälla flickor, säger Majken Karlsson. Jag behöver bara säga till om jag behöver något. De tittar till en varje morgon och kväll.

— Såklart, skämtar Jeanette. Vi får ju godis!

Arbetet är intressantare, tycker de anställda. De har mycket ansvar, de gör egna bedömningar, de samarbetar med alla i huset. De får tid att ordna aktiviteter: gymnastik, bingo, sångstunder, kyrkobesök eller besök på fotbollsmatcher. Nästan alla boenden går med och handlar en gång i veckan, de gör teaterresor, får hjälp att boka resor för att besöka släkten.