Köket på Engelbrekts förskola är stort och välordnat. Mitt på golvet står ett bord. Runtom på köksluckorna är matreportage från Dagens Nyheter med fina färgbilderuppsatta. Det är mat som Kjell-Henry har lagat och arrangerat.

Husmanskost är han särskilt intresserad av och piggar gärna upp den med ovanliga kryddor.

Ungarna gillar husmanskost som fläsk med löksås, berättar han. De flesta i alla fall. En del barn får välling hemma fast de är fyra år. Vid den åldern måste man kunna äta vanlig mat. Riktig mat på bestämda tider och åtminstone en måltid varje dag med föräldrarna, håller Kjell-Henry styvt på.

— Kan man inte göra det i vardan borde man kunna göra det i helgen åtminstone, säger han.

Den här dagen får barnen fil och smörgås till mellanmål. Kjell-Henry har tagit emot varor hela förmiddagen och har inte hunnit med något mer avancerat.

Arbetsbördan har ökat, berättar han. Ja, inte bara för honom utan för alla i förskolan. När han började på Engelbrekts förskola 1985 var det två heltider som lagade mat åt 65 barn. Nu är han ensam om att utfordra cirka 80 barn. Hans arbetskamrater kanske inte förstår honom när han dessutom jobbar för TV och tidningar.

— När jag ska göra ett sånt jobb vaknar jag extra tidigt på morgonen. Det en sån kick. Det skulle jag unna många fler, säger han.

TV-inspelningen gjorde han under sin semester. Han arrangerade med egen rekvisita som han samlat i antikaffärer, lumpbodar och på auktioner.

Matintresset har Kjell-Henry från mamma och fastrar. Mamma bejakade intresset men fastrarna körde till en början ut honom från köket. Matlagning var inget för pojkar, tyckte de.

Kjell-Henry kom in på Hasselbackens restaurangskola när han var 16 år men vände hemåt efter bara någon månad, bortskrämd av den råa jargongen.

Det blev Tempo i Ludvika i stället. Det var under Ludvikaåren han började måla tavlor, ofta med blommotiv.

1966, när Kjell-Henry var 17 år, fick han vara med och göra dekoren till Ludvikarevyn. Primadonna var Alice Timander som då var 52 år.

Till henne gjorde han en hatt och stjärnor till klänningen. Sedan dess är hon en av Kjell-Henrys bästa vänner. Hon har bland annat hjälpt till med att ordna utställningar med Kjell-Henrys målningar.

— Hon är 85 år nu men det känns som om vi vore jämngamla, säger Kjell-Henry.

1975 flyttade han till Stockholm och fick jobb som dekoratör på IKEA. På en fest med Alice Timander blev matjournalisten Inger Grimlund intresserad när de började prata mat. Hon följde med upp till stugan i Lima som Kjell-Henry fått av morfar och mormor och de gjorde reportage om primitiv matlagning över öppen eld.

Efter det fick han kontakt med fler mat- och inredningsjournalister och började laga mat och arrangera bilder med egen rekvisita i tidningar då och då. De reportagen visade han 1983 när han sökte och fick jobb som dagiskock i Kista. Han tyckte att han stod still i utvecklingen och ville också ha mer tid för att måla och visa sin konst.

Kjell-Henrys blomfönster och odlingar har varit fotograferade i Året Runt, Land, Expressen och ICA-kuriren. Under många år hade han en stuga i Ågesta tillsammans med en vän. Där är många av blomtavlorna gjorda. Men stugan är såld.

— Nu får jag måla ur minnet och från fotografier, säger han med visst vemod.

Vid fyllda 51 har han förslitningsskador i knän och händer efter alla års slit i varuhus och kök.

Många har frågat Kjell-Henry varför han inte sökt jobb på restaurang eller öppnat eget i stället för att laga mat på dagis.

— Jag vill känna att jag har ett stabilt jobb. Jag har lärt mig hemifrån att man inte hoppar hit och dit. Mamma sa: ”lev inte över dina tillgångar”. Vi har haft det knapert. Visst är jag feg men jag trivs också på dagis, säger han.

Jag får inte komma hem och se hur Kjell-Henry bor i stan. Vi sitter och pratar på ett kafé i stället. Det är lite rörigt i lägenheten efter flytten från huset, säger han. Och hans tre papegojor är inte förtjusta i utomstående. Den äldsta, en grå jacko med röd stjärt, är 30 år och heter Olof efter Olof Palme.

Papegojorna är det käraste Kjell-Henry har, de är som hans barn säger han. Särskilt Olof.

— Gojan dansar på pinnen när hon hör musik och vill sova i armhålan. Jag har inte varit ifrån henne en dag ens.