I skymningslandets svaga sken,

någon famlar på ostadiga ben,

mot ljusets låga långt, långt bort,

nu ostadiga ben skyndar fort.

Nu slut är lidande och oro,

själen vilar och har fått ro,

den flyger över sjöar och ängar,

och vilar i evighetens sängar.

Ser från molnen ut över världen,

bekymras ej längre över materiella värden,

fri som fågeln med vakna sinnen,

vakande över oss som bär dess minnen.