Slokörad stod jag där, i ett hörn.

Ett evigt, inre brus störde och bidrog till mitt intryckta läge.

Jag målade med den svartaste svärta min vardag.
Mitt liv förmörkades, av en oförsonlig sorg och smärta,

sammanställd till en dyster, tung melodi.

Det kom en man till mitt hörn

och spelade på sin ovanliga, tolvsträngade harpa.

Hans toner klingade likt silverregn, som rann över min kropp.

Den glittrande, gnistrande vågen svepte in i mig
och löste upp min kropp till i ett tilltufsat, motståndslöst tillstånd.

Hans svärmiskt, guldfärgade värme,

fick mig att spricka upp likt en blomknopp

och min vårbäcks isdiamanter smalt.

En inre förnimmelse, förvandlade mig till vällustens levande enhet,

där skelettet blir upplöst till en mjuk och varm massa.

Nu sitter jag här i mitt hörn,

nyförlöst, med krafter att stiga upp och ur, hopplöshetens uppdrag.

Gestalten av kvinna har återerövrats,
genom en flammande åtrå till livet.

Den heta, glimmande smärta av glädje,
ger förståelse och försoning,

till det djupa tillstånd av kyla som erfarenheten har givit.