Bild:

Det är fredag kväll och familjen Kejving-Mogren har just ätit middag tillsammans. Mamma Marika, pappa Ragnar och barnen Ida, 11, Michael, 9, Emma, 4 och Zara, 3 är samlade innan Marikas helgpass börjar.

Efter maten dukar Marika och Ragnar fram chips och läsk till barnen som snart ska sitta bänkade framför TV:n och ”Småstjärnorna”. Själva går de ut och samtalar lite på trappan till sitt nyinköpta hem, den gamla lanthandeln i Bälsunda som ligger mellan Stockholm och Enköping. Här har de bott i två månader nu och de har stora planer för både huset och trädgården. De trivdes från första stund ute på landet efter många år i kedjehus i Bålsta.

Men nu tickar klockan och det är hög tid för Marika att köra in till jobbet som undersköterska på sjukhemmet Polhemsgården i Solna, numera i kommunal regi. Dit är det ett pendelavstånd på sex mil.

Kvart i nio på kvällen anländer hon till avdelning 3, där hon arbetar 67 procent efter ständigt nattschema. (Hennes schema beskrivs i illustration på nästa sida.)

Just nu ansvarar hon för 21 intagna äldre patienter som antingen är psykiskt sjuka eller senildementa. Nattpersonalen består av ytterligare fyra anställda, var och en ensam på sin avdelning. Om något akut inträffar och Marika behöver hjälp larmar hon de andra, som då kommer till henne. Och vice versa.

— När jag anlänt byter jag om och får en rapport av kvällspersonalen. Men oftast har jag ringt någon dag innan och kollat med dagpasset. Jag behöver vara mentalt förberedd på hur helgen ska bli, allra helst som jag ensam har ansvaret för avdelningen. När Kommunalarbetaren träffar Marika ska hon nästa kväll gå på sitt nattskift efter en nio dygn lång ledighet. Hon vet att en av patienterna är mycket orolig just nu, och aggressiv. Hon vet att patienten går ut på avdelningen och stör de andra, som inte får sova.

Hon vet också att en annan patient, en kvinna, är döende, men att man inte gått med på något extravak till henne. Marika känner sig alltså både orolig och upprörd inför helgen.

— Visst lever vi under en mental stress som är mer eller mindre akut, på grund av bristande resurser och annat. Men trots detta älskar jag mitt arbete. Jag tycker om mina arbetskamrater och jag trivs med att arbeta natt, för det passar både mina och familjens behov!

Efter en ”normal” natt stämmer Marika av med dagpersonalen som kommer 07.00.

Sedan sätter hon sig i bilen för raka spåret hem. Om det är en vardagsmorgon håller hon under bilfärden kontakt med de äldre barnen Ida och Michael som är på väg till skolan. Utan mobiltelefonen skulle det inte fungera.

— Vi har ett glapp på 20 minuter när de små är ensamma hemma. Oftast sover de. Men om de vaknat brukar Emma sätta in en videokassett med barnfilm i TV:n, det har hon lärt sig! Vi har också två respektingivande labradorer som vaktar huset. Men självklart skulle det vara guld värt för mig att få åka hem en halvtimme tidigare.

När Marika kommit hem väcker hon småflickorna och de äter frukost tillsammans. Sedan skjutsar hon dem till dagis och går själv ut med hundarna, Kasper och Laban.

— När jag sedan kommer hem sliter jag av mig kläderna och kraschlandar i sängen. Någon gång äter jag frukost innan, men jag brukar inte ha någon aptit efter passet. När vi bodde i Bålsta vaknade jag redan efter ett par timmar och jag sov oroligt. Där var så lyhört och jag fick alla grannarnas ljud över mig. Liksom trafikbuller och annat.

— En gång när jag jobbat tre nätter och sovit dåligt blev jag nästan vansinnig när en kakförsäljare kom och ringde på dörren. Jag gick ner i källaren och skruvade ur ringklockan! Gissa om Ragnar undrade vart den tagit vägen…

— Jag tror att mina arbetskamrater märker på mig vilken skillnad det är nu jämfört med förr. Visst har jag påsar under ögonen på morgonkvisten, men nu kan jag skoja och skratta när dagpasset kommer, jag kan stanna en liten stund om helgmorgnarna och ta en kopp kaffe med dem innan jag avviker hem till mitt. Förr var jag så trött att jag inte orkade dra på mungiporna. Då åt jag aldrig frukost med familjen när jag kommit hem efter helgpassen. ”Mamma ska sova, stick!” Ragnar fick ta barnen och åka någonstans för att det skulle vara tyst i huset.

— Där vi bor nu sover jag otroligt mycket bättre. Men det blir ändå inte många timmar på dagen. Under dygnsvilan under en skiftperiod lägger jag mig samtidigt med Ragnar. Men sedan han somnat är jag vaken till 02.00-03.00, löser korsord och läser Harlekinromaner och ser på TV utan ljud. Jag måste följa nattrytmen tills skiftet är slut och min långledighet börjar. Om helgerna tar Ragnar hela ansvaret för barnen. Själv är jag helseg.

Under långledigheten försöker Marika och familjen hinna med det som de vill göra tillsammans. Båda föräldrarna är simtränare och de äldsta barnen är mycket aktiva i ortens lokala simklubb. Marika är dessutom fackligt aktiv och har blivit vald till nattpersonalens ombud på Polhemsgården.

— Snart ska vi MBL:a, säger Marika. Typiskt att förhandlingarna sätter i gång klockan 14 samma dag som jag gått av mitt nattpass. Jag åker hem, lämnar barnen på dagis, kraschlandar i sängen, får två timmars sömn innan jag måste in till stan igen… Men det är inte mycket att göra åt.
Det brukar ta upp till tre dygn innan Marika kommit in i dagsrytmen när hon är långledig. För att somna i rimlig tid om kvällarna har hon ett särskilt knep som visat sig effektivt: På med något riktigt tråkigt TV-program från utbildningsredaktionen eller liknande. Efter tio minuter sover Marika som en stock.

Hon får alltså ungefär sex ”normala” dygn i sträck innan klockan vänt och det är dags att gå på igen.

— Ändå tycker jag det är himmelriket nu jämfört med hur jag hade det innan jag började jobba natt för två år sedan. Då hade jag dagtjänst på ett sjukhem i Sigtuna och började klockan 07.00 om morgnarna. Det innebar att jag var tvungen att kliva upp 05.00 för att hinna med att lämna barn på dagis och annat. Ragnar arbetar som elektriker och började ännu tidigare än jag. Men det var hemskt att gå upp vid den tiden. Jag var ständigt trött och grinig och barnen var tvungna att stanna 11 timmar på dagis. Då är det mycket bättre att arbeta renodlad natt, så länge det finns tid för en rimlig dygnsvila mellan passen.

Marikas dygnsvila är 13,5 timmar, vilket innebär mer än godkänt eftersom minimikravet ligger på 11.

— Jag hade tur som fick det här skiftet. Det är klart attraktivt ur arbetstagarsynpunkt och jag skulle inte orka arbeta mera än nu. Det finns de som gör nio nätter under samma period som jag gör sju, men där går nog gränsen. Sedan finns en stor risk för att bli utbränd och facket accepterar heller inte mera.

— Tyvärr kommer jag inte upp i en heltidslön trots nattschemat. Vi har aldrig tid med några fikapauser och lunchtimmar som dagpersonalen har. Under mina 10 och en halv timme på passet krävs ständig uppmärksamhet. Dessutom tar det ju lång tid innan kroppen ställt om sig till dagrytmer. Vi förlorar alltså tid, men får dålig kompensation för det.
Det visar sig, att Marika ser till att det blir extravak i alla fall, den där fredagkvällen när hon gått på sitt pass. Hon säger till sköterskan att hon annars inte tar ansvar för avdelningen, som förhållandena är nu och får OK. Jaana Junttila griper in och gör henne sällskap på 3:an.