Det finns omkring 800 000 människor i Sverige som har något funktionshinder. Ännu fler om man räknar med osynliga handikapp som dyslexi — mellan 300 000 och 500 000 vuxna är dyslektiker.
Nitton funktionshindrade människor berättar om sina liv i Renée Höglins bok ”Nitton berättelser om att leva med funktionshinder i Sverige” (J&S förlag).
Det blir omskakande skildringar av samhällets nonchalans mot dem som har något handikapp och den diskriminering de utsätts för. Inte ens inom handikapprörelsen räknas funktionshinder alltid som en merit.
Det har hårdnat på arbetsmarknaden för funktionshindrade och många upplever att biståndsbedömarna gör allt för att de som söker stöd inte ska få igenom de rättigheter de har enligt lag. En av personerna i boken gick Lärarhögskolan men fick vänta i arton år på att få jobba som behörig lärare. En annan har utbildat sig till journalist men möts av fördomsfulla attityder bland kollegorna.
De intervjuade berättar om de dagliga förödmjukelserna: att inte komma in med rullstol i de nya tjusiga stadsbussarna, att vara utestängd från många restauranger, teatrar och biografer, att inte kunna ta ut pengar ur en bankomat.
Sjukvården fungerar inte heller bra för funktionshindrade, som ofta skickas runt mellan sjukhus och kliniker, och en kvinna berättar att hon behandlades som om hon kom från Mars på mödravårdscentralen.
En form av diskriminering möter funktionshindrade ofta bland oss medmänniskor: den nedlåtande välvillighet som vi består ”de svaga”. Men människor med funktionshinder är inte svaga i sig, skriver Renée Höglin.
”Att sätta stämpeln ’svag’ på några är ett sätt att utdefiniera dem. Skapa ett vi-och-dom-begrepp. Jag är stark, du är svag… Men vill det ’starka’ samhället på allvar ha funktionshindrade till jämlikar, skulle alla kulturhus få hissar och handikapptoaletter, alla kommunikationer bli tillgängliga för dem. som inte kan gå, se eller höra, stora ansträngningar skulle göras för att alla som är förtidspensionerade men vill arbeta ska kunna jobba efter sina förutsättningar.”
