Min mamma fick den av sin moster julen 1940, jag tog över den och läste om och om igen tills bladen föll isär. Och nu har dottern (12) det hoptejpade exemplaret som kvällslitteratur, medan jag själv friskar upp mig med den engelska versionen och märker att charmen finns kvar.

Flickböcker handlar förstås om utvecklingen från flicka till ung kvinna och vilka möjligheter och villkor samhället ger. Men det handlar också om uppror, ofta i smyg, mot normer och den rådande könsideologin. I Unga kvinnor representeras frihetsbehovet av Jo, den häftiga, pojkaktiga, känslofyllda, som flyttar hemifrån, läser romaner, skriver noveller och i det längsta vägrar gifta sig.

Överhuvudtaget är skrivandet ofta den utväg de kvinnliga författarna kan hitta åt sina hjältinnor. Det är den möjlighet de själva fått.

Idag är språket är alltjämt det främsta vapnet emot förtryck på grund av kön, klass eller folkgrupp. ”Den som erövrar initiativet i att beskriva verkligheten har också större möjligheter att forma förslagen om vad som bör göras för att möta framtiden”, står det under rubriken Makten över tanken i LOs demokratirapport Frihet tillsammans. Att ha ordet i sin makt ger kraft att påverka sitt och andras liv. Barn som kan argumentera blir sällan mobbade. Vuxna som kan uttrycka sig får större chanser att påverka samhällsutvecklingen. Som det framhålls i LO-rapporten: Att stimulera fler att själva skriva, läsa och ta del av kulturen är att stärka demokratin. ”Kulturen ska tillhöra alla.” Flickböcker (och pojkböcker) är ingen dålig början.
(Kommunalarbetaren2-200)