En riktig kvinna, vad är det? En hormonstyrd hona, en moderlig madonna, en matglad och varm mamma som finns till för sin familj? Så karikatyrmässiga är kvinnobilderna hos dem som försöker motivera bristen på jämställdhet mellan kvinnor och män med nedärvda egenskaper, de så kallade biologisterna. De har i hög grad fått dominera jämställdhetsdebatten de senaste åren, menar kulturjournalisten Sara Arrhenius.
Hon har skrivit boken ”En riktig kvinna. Om biologism och könsskillnad” (Atlas) där hon kritiskt granskar och bemöter dem som försöker förenkla människors beteenden till en fråga om gener och hormoner. Godtyckliga biologiska påståenden används för att ”bevisa” att kvinnor är passiva, män aggressiva, våldtäkt ”naturligt”.
För biologisterna, några av de mest framträdande i Sverige är Rigmor Robert, Marianne Ahrne, Maria Borelius och Kerstin Uvnäs Moberg, är bilden av kvinnans medfödda och oföränderliga natur en trygg tillflyktsort, där man slipper kämpa för förändringar och får behändiga svar på brännbara frågor som: Varför har män mer makt än kvinnor? För biologisterna finns svaret i kroppen, skriver Sara Arrhenius. Så deras kvinnobild hör inte hemma i vetenskapen utan i politiken och det är där den ska bemötas.
