Vi möts på ett kafé på Södra vägen i Göteborg. Framför oss har vi te och bordsvatten och samtalet glider omgående in på ett av bokens teman; bantning. Ganska naturligt eftersom Anna Johansson räknar sig till gruppen överviktiga och själv bantat i många år.

Hon har provat allt: viktväktarna, risdieten, kolhydratsdieten, salladsdieten, bantningspiller, scarsdalemetoden och olika pulver som skulle ersätta mat.

Men nu har Anna lämnat jakten på kilogram bakom sig. För hon anser att bantning kan vara en bidragande orsak till övervikt. Som förklaring säger hon att bantningsföreskrifterna får styra hur mycket man ska äta i stället för hur hungrig man är. Det handlar om att legalisera maten i stället för att kriminalisera den.

Anna talar snabbt och engagerat. Hon arbetar som sociolog och gestaltterapeut och har stor kunskap på området, inte minst genom sina egna erfarenheter som vi också får ta del av i boken.

På ett ställe i sin bok citerar hon de amerikanska psykoterapeuterna Carol Munter och Jane Hirschman, som har givit ut en handbok för tvångsätande kvinnor, ”Overcoming overeating: Conquer your obsession with food”. De menar att man kan bryta cirkeln bantning — frosseri genom att tillåta sig att äta när man känner sig hungrig. Efter ett tag kommer kroppens behov att avgöra hur mycket man behöver äta, och den naturliga vikten återställs.

— Det handlar om att våga släppa kontrollen och vara sig själv, men det kan uppfattas som provocerande att sluta banta om man är tjock. Jag menar att förändringarna kommer när man släpper taget, ”don´t push the river, it flows by itself”.

Anna Johansson är 36 år och uppväxt i Göteborg. Nyligen återvände hon till sin hemstad efter att ha bott i Stockholm i tre år. Fortfarande pendlar hon dit eftersom hon har sin praktik där, men snart ska hon starta en praktik i Göteborg.

Själv har hon bland annat gått i gruppterapi tillsammans med andra överviktiga kvinnor.
— Tjockisgruppen, säger hon med glimten i ögat och berättar om den förståelse hon mött hos de kvinnor som är i samma situation som henne.

— Men ofta är man ensam i alla möjliga sårbara situationer. Bara för att jag är tjock tycker många att det är fritt fram att kommentera mitt utseende.

Anna är för dagen helt klädd i svart och runt halsen hänger ett stort träsmycke. Vid en första anblick slås jag av att hon ser så snäll ut. Men bakom den blida blicken anar jag en kraft som inte låter sig styras i första taget.

— Det råder en slankhetens tyranni i samhället, utbrister hon. Vi har tillgång till mat i överflöd och kvinnor får gärna pyssla med mat. Men äta får vi inte göra.

Så lutar hon sig framåt och lägger armarna på bordet.

— Helst ska det inte synas att man äter. Helst ska det se ut som om man provsmakar eller håller på med något annat.

Ett minne kommer till henne. Hon sitter i ett väntrum och läser en skvallertidning. När hon kommer till sidorna om premiärer dyker en bild på Madonna upp.

Framför sig har hon mat.

— Vet du vad det stod under bilden, säger hon och spänner ögonen i mig.
Jo, här sitter Madonna och vräker i sig. Problemet var ju bara att hon faktiskt inte kunde få i sig maten på annat sätt än genom att öppna munnen.

Några av de frågor som Anna diskuterar i sin bok är: Hur beskrivs den överviktiga kvinnan i media? Är fetma alltid ett problem? Och vem är det som har bestämt de rådande idealen?

Som sociolog är hon väl medveten om att kroppsliga ideal skiftar mellan olika kulturer. Hon berättar om när hon studerade kvinnor i Nicaragua, för att se hur de skapar sin identitet. Där märkte hon att man uppfattar en tjock kvinna som välmående, medan en mager kvinna betraktas som olycklig. Själv blev Anna kallad för ”la gorda”, den tjocka och det var menat som en komplimang.

Anna säger att hon inte ville ha någon skrattande tjockis på bokomslaget, iklädd en röd klänning.

— Varför byta en schablon mot en annan, frågar hon sig.

Titeln till boken kommer från en intervju med Lisbeth, en fyrtioårig överviktig kvinna som av Anna beskrivs som livfull och färgstark. Om sin fetma säger Lisbeth bland annat att den är en slags ”trots mot
kvinnorollen som alltid känts mig för trång, mycket, mycket för trång, inte bara lite för trång utan DJÄVLIGT för trång, som att försöka klä en elefant i nylonstrumpor”.

Anna menar att samtidens kvinna fortfarande är en kvinna som förnekar sig. Den ideala kvinnan ska vara behärskad och måttlig. Inte för mycket sömn. Inte för mycket mat. Däremot ska hon vara inställd på andras behov och finnas till hands så fort någon annan behöver henne. Och Anna märkte att många i hennes terapigrupp hade svårt att tänka på sig själv och våga sätta gränser för sin omgivning.

— Men det är inte farligt eller fel att sätta sig själv främst ibland och försöka se till vad man behöver, säger hon.

I kapitlet om Den omättliga hungern och vägen till mättnad skriver hon att: Man äter istället för att tillfredsställa emotionella behov som man inte är medveten om och/eller inte har förmåga att tillgodose.
I framtiden vill Anna gärna prata om dessa frågor ute bland organisationer. Workshops kring kropp och kön är också något som skulle vara spännande att hålla i, säger hon.

— Men jag kan inte erbjuda några mirakelmetoder eller Hollywoodslut. Det handlar trots allt om att kunna acceptera sig själv som den man är.

Så börjar hon plocka ned sina saker i ryggsäcken med en stor vit panter på.

Vid dörren stannar hon till och säger:

— Det förra stället som höll till här hade underbara leverpastejmackor.