Kommunen sparar — hans värld gungar
SOLNA: Magnus Larsson trivs med sitt jobb, sin lägenhet och barnens daghem.
Men efter nyår blir han övertalig, lägenheten ska säljas och dagisavgiften höjs.
Så drabbas en låglönefamilj när kommunen sparar och säljer ut.
Magnus Larsson är 32 år. Han jobbar med transport på tekniska kontoret i Solna. På förmiddagarna kör han ut mat till äldre personer som bor kvar i sina hem runt om i kommunen. På eftermiddagen kör han ut internpost till alla kommunala instanser.
— Jag brukar säga att jag är kommunal brevbärare, säger han.
Det är ett bra jobb, han träffar många människor och arbetstiderna, halv sju till halv fyra, är perfekta för en småbarnsfar och fotbollstränare. Här har han arbetat i två år, tidigare jobbade han i kök, också under tekniska kontoret.
— Nu säger kommunen att serviceavdelningen inte ingår i kärnverksamheten så vi kan lika gärna sättas ut på anbud från privata företag. Kommunen får inte lägga anbud för att driva verksamheten i egen regi.
Det företag som tar över behöver inte ta över kommunens personal, eftersom det inte betraktas som verksamhetsövergång. Företaget sätter in sin egen personal.
Magnus och hans kolleger blir övertaliga. Om kommunen inte hittar något nytt jobb åt dem, blir de uppsagda. Magnus Larsson har erbjudits ett avgångsvederlag på en halv årslön.
— Men vad gör man efter ett halvt år? Dessutom blir man utan a-kassa i 45 dagar, säger Magnus. Jag är en sådan människa att jag sällan oroar mig. Men jag är kritisk mot kommunens tillvägagångssätt. Vi känner oss överkörda.
Efter jobbet går Magnus några få steg från sin port över till daghemmet och hämtar sonen Sebastian, tre och ett halvt år. Där har Magnus och sambon Sylvia tänkt skriva in Linnea också, när hon blir lite äldre. Nu är hon bara 10 månader och hemma med mamma.
Men daghemsavgiften görs om och höjs, för Solna kommun behöver spara inom barnomsorgen nästa år. Det kan kosta Magnus och hans sambo 3 000 till 4 000 kronor mer per år.
— Det kanske inte låter så mycket men det känns för oss som båda är lågavlönade. Min sambo jobbar på ICA. Vi är en typisk arbetarfamilj.
När vi ringer på dörren i lägenheten i Rudviken blir vi översvallande mottagna av den lilla hunden Snobben. Det är ett par veckor före jul och adventstaken är tänd i köksfönstret. Bokhyllorna i vardagsrummet är fyllda med böcker.
— Det är mest min sambo som gillar att sitta och läsa i hemmets lugna vrå. Själv tycker jag om att vara utomhus. Jag har hållit på mycket med idrott och nu tränar jag 15-16-åringar i fotboll på min fritid. Men våra barn kommer före alla andra intressen.
Bostadsområdet är byggt i mitten av 80-talet. Magnus har en välplanerad trea på 73 kvadrat, med inglasad balkong. Hyran är på 5 200 kronor. Det är ett lugnt område trots att det ligger fem minuter från centrum.
Men nu har det allmännyttiga bostadsföretaget Solnabostäder fattat ett principbeslut om att sälja ut så många bostäder som möjligt, bland annat i Rudviken. Hyresgästerna har känt sig tvungna att bilda en bostadsrättsförening, men det är många som inte vill köpa sin lägenhet. Magnus vill gärna fortsätta att hyra.
Hur ska vi få lån?
— Hur ska vi få lån om jag inte får fast jobb? Och hur ska vi klara räntor och amorteringar? Jag har misstanken att kommunen gärna ser att det blir så många bostadsrätter som möjligt för att öka skatteinkomsterna till kommunen.