Jodå, Disney lyckas blåsa liv i gamle Tarzan. Jag har hunnit se ett antal Tarzanfilmer, ändå sitter jag i biofåtöljen lika fascinerad som de barn som nu gör sin första bekantskap med Tarzan. Det är en äkta Disney, med humor, spänning och kärlek.
Filmen är ganska trogen originalet, Edgar Rice Burroughs bok från 1914. Action finns i massor, men mycket tid ägnas åt Tarzans inre konflikt över var han hör hemma: Hos gorillorna som han växt upp tillsammans med, eller hos den vackra Jane och de andra människorna. Tarzan själv är säkert mycket vältecknad, men inte mycket att förälska sig i: Han ser för mycket ut som en vältvättad kroppsbyggare och för lite som en vild djungelman.
Filmen visas i en originalversion med bland andra Glenn Close och Nigel Hawthorne som röster, och i svensk version med bland andra Lena Endre och Povel Ramel i röstrollistan.
