Tre kvinnor om livets svåra val

När Kirsti Korpi finns i ett rum så märks hon. Hon skrattar stort och högt, skämtar och har åsikter. Hon tar plats.
  Första gången vi träffades är för många år sedan i samband med att Nynäshamn infört heltid för alla som ville. Sedan dess har hon funnits med mig i tanken emellanåt. Stark, har jag tänkt. Orädd.
  I dag är Kirsti 63 år och ska snart gå i pension. En undersköterska som arbetar på ett demensboende i Nynäshamn. Hon har vuxna barn och är skild sedan tjugo år tillbaka.

Kirsti kan verka hur vanlig som helst. Men helt klart uppfyller hon ändå inte normen.
  – Jag skulle aldrig sätta mig i den situationen att jag gör mig beroende av en karl och det upplevs som ett hot. Har du varit gift verkligen? är en fråga jag får. Många tror att jag är lesbisk. De förväntar sig att jag ska presentera en flickvän – bara för att jag lever ensam, är stark och kan skratta åt män.
  Hon säger att hon bejakar den sidan i sig. Att hon vågar leva efter sina egna regler.
  – Jag bekräftar mig själv och då behöver jag inte lika mycket bekräftelse från omgivningen Måste man ha det blir det lätt så att man anpassar sig. Redan som barn var jag nöjd med vad jag presterade, hade jag varit liten i dag hade jag trott att jag skulle bli fotbollsproffs.

Elsie Johansson. Foto: Stefan Bladh/ Scanpix

Elsie Johansson gifte sig som tonåring, blev maka och mor och arbetade på Postverket i 35 år. Först när hon närmade sig 50-årsåldern debuterade hon som författare. Hon beskriver sitt äktenskap så här:
  – Det var som en rullgardin drogs ned i förhållandet till min författarvilja.
  Det är en klassiker. Gifter man sig och får barn som kvinna blir det livet svårt att förena med en annan karriär.
  Kirsti Korpi säger att hon aldrig skulle vilja vara utan sina barn eftersom de har gett och ger henne en sådan stor glädje. Men hon vet också att familjelivet snuvade henne på valmöjligheten:
  – Skulle jag ge ett råd vore det att inte gifta sig och skaffa barn utan satsa på karriären och vad man vill åstadkomma i livet. Jag hade läst vidare till exempel, men så såg det inte ut om man hade familj på 1970-talet. I alla fall inte om man kom från arbetarklassen, då skulle man gifta sig och få barn, det var konstigt annars.

Författaren Birgitta Stenberg säger att hon hade velat ha barn, men att hon visste att det handlade om att göra ett val:
  – Mängder av kvinnliga författare i hundra år både bakåt och framåt har fått och får göra precis samma val. Det beror också på att det är ett manssamhälle vi lever i.
  Är det fortfarande så?
  – Det har hänt lite på ytan, men inte i sak. Grundtonen är fortfarande patriarkal.
  I en dokumentärfilm om Birgitta Stenberg, ”Alla vilda” som har premiär nu på Internationella kvinnodagen 8 mars, säger hon att det viktigaste i livet är att kunna gå och komma när man vill.
  Jag frågar henne om det.
  – Från början handlar det om att inte skaffa sig den trygga men instängda tillvaron – man kan inte leva så när man sitter fast i sin trygghet. Jag hade ingen trygghet, den får man offra om man slår sig lös. Men det har varit värt det.

Elsie Johansson gjorde inte samma val som Birgitta Stenberg när hon var ung. Elsie säger med lugn stämma att hon hade med sig insikten att hon skulle bli författare sedan hon var sju år, men att omständigheterna i den arbetarmiljö hon växte upp i inte var pådrivande. Tvärtom.
  – Jag har skrivit för att jag har velat skriva. Jag har skrivit om känsliga saker: om fattigdomen, om religionen, om lust, kroppar, sexualitet. Men det är ett mod jag väljer för att jag själv vill ha utmaningen.
  Elsie Johansson valde hur som helst att skapa sig en egen plats i offentligheten och litteraturen. När hon kommit över 70-års ålder tyckte hon också att det var dags med eget utrymme privat.

När hon ska förklara hur det var att skiljas efter 55 års äktenskap efter att aldrig levt som vuxen utan den personen vid sin sida, utbrister hon:
  – Det var helt underbart.
  Hon säger att han var en fin man, men att han inte klarade av henne. I stället kompenserade han sig med hjälp av sin charm och sitt utseende, helt enkelt med andra kvinnor.
  – Skilsmässan blev en befrielse för mig och jag har inte ångrat det en dag. Många blir skrämda av starka kvinnor, men jag har en ny man nu som ger mig allt det jag saknat. Jag har mina bästa dagar nu. Det enda jag kan önska är att min kropp var stark – att jag orkade mer.

Birgitta Stenberg. Foto: Anna Rehn- berg/Scanpix

Birgitta Stenberg har skapat sina egna villkor från början. Som tonåring flydde hon det trånga och mörka efterkrigs-Sverige för att söka efter poesin.
  – Jag var övertygad om att den fanns i Frankrike. Jag blev lurad av noir-filmerna där männen lyssnade uppmärksamt när kvinnorna pratade, verkligheten var inte så. Men alla Europas intellektuella och upprorsmakare åkte till Paris då, efter kriget.
  Birgitta reste runt i Europa. Stannade något år i varje land för att skriva, leva, lära sig språket och läsa landets litteratur. Hon säger att hon skapade sin egen trygghet genom att hon gav sig möjligheten att skriva.
  – Hela mitt liv har gått åt till att provocera fram situationer, se vilka reaktion­erna blir och sedan skriva om det.

Kirsti Korpi kan sägas ha tagit en omvänd resa. Hon beskriver kvinnorna i Finland som starka, självständiga och handlingskraftiga. En del av en krigskultur som fanns i Finland innan hon flyttade därifrån.
  – Jag tyckte att det var jobbigt här i Sverige, eftersom kvinnorna var så beroende av männen. Man kunde inte bestämma någonting för det blev så mycket omkring det, mannen skulle rådfrågas och det skulle planeras. I Finland gör äldre kvinnor överhuvudtaget fler saker på helt egen hand. Så nu när jag åker in till Stockholm och går på teater beställer jag mina biljetter och går själv.