Det är konstigt att det inte gjorts en stor spelfilm om kvinnorättsrörelsen tidigare. Suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt har allt som behövs för ett fullödigt drama. De offrar sig själva och sina familjer, de slåss och spränger, misshandlas och fängslas. Allt för att få samma rättigheter som sina män.

Suffragetternas kamp i det tidiga 1900-talets England har många likheter med ANC:s kamp mot apartheid i Sydafrika. Precis som ANC delades rörelsen i två delar: en som menade att man behövde använda våld för att få igenom sina krav och en del som var våldsmotståndare. Suffragette handlar om dem som valde våldsvägen. De som krossade skyltfönster, sprängde brevlådor och hus. För precis som många andra rättighetsaktivister genom historien såg de det som nödvändigt att sätta sig över lagen.

– Du vill att jag ska respektera lagen, så gör då lagen är respektabel, som Violet Miller (Anne-Marie Duff) en av suffragetterna i filmen säger.

Hon syftar på att kvinnor bland annat inte var myndiga själva, inte fick ha hand om sina egna pengar och inte fick ha vårdnaden om sina egna barn.

Maud Watts (Carey Mulligan) står i händelsernas centrum. Hon har ett ganska bra jobb som föreståndare på en tvätt och har ett på ytan ganska lyckligt liv med sin man och son. Men orättvisorna hon ser kvinnor utsättas för skaver i henne och när en kollega visar sig vara suffragett blir hon nyfiken och dras in i kampen steg för steg tills den är allt hon har. Det är en tragedi och som alla stora tragedier slutar det med döden. Ändå känner jag mig stärkt när jag kliver ut ur biomörkret. Och tacksam. Det är tack vare kvinnor som suffragetterna som jag kan ta min rösträtt för självklar i dag.