”Du måste kunna närma dig små fingrar och samla ihop dem bland ruinerna, dra ut en liten flickas lik och upptäcka att urinen i hennes kläder fortfarande är varm. Och därefter gå vidare och söka efter nästa offer.”

Nej, det är ingen angenäm läsning, den syriska exilförfattaren Samar Yazbeks rapport från sitt hemland, dit hon smugglas in av aktivister. Men det är fruktansvärt viktigt och en bit in i boken försvinner mitt motstånd och jag sugs in i en otroligt stark text. ”Resa in i tomheten” ger kunskap om vad som hänt i Syrien de senaste åren. Framför allt får jag möta människorna som lever (och dör) där

Den arabiska våren drog fram över flera länder 2011 och väckte hopp om framtiden. I Syrien började det med fredliga demonstrationer, men när Assad-regimen svarade med att döda tog revolutionärerna till vapen. Sedan kidnappades revolutionen av olika jihadistiska grupper, som Yazbek skriver. Sin sista resa till Syrien gjorde hon i augusti 2013, då IS (Islamiska staten) nyss hade börjat ockupera syriska städer men snart kom att dominera scenen. Yazbek, numera bosatt i Paris, ser inte längre Syrien som ett land, det är styckat och uppdelat.

LÄS OCKSÅ: Intervju med Samar Yazbek från 2013

Men mitt i helvetet pågår vardagen. Under en bombattack undrar en familj hur de ska göra med klyftpotatisen som ligger i ugnen. Yazbek är engagerad i projekt som ska förmå kvinnor att bli självförsörjande. Mötena avbryts av bomber och granater. Ibland blottar författaren sina egna känslor och reaktioner på det som händer omkring henne. Hon beskriver hur svårt det är att hålla koncentrationen uppe i ett samtal med kvinnorna, när hon själv just har varit nära att dö i en bombattack.

Männen som fortfarande tror på revolutionen och strider mot Assad eller jihadister, liksom kvinnorna och barnen i hemmen, alla lever de sida vid sida med döden. Det är dessa människor vi vill stänga dörrarna för. Det gör nästan ont att tänka på.