Nahid Persson Sarvestanis lillebror fängslades och avrättades i ett iranskt fängelse för 30 år sedan. Polisen var ute efter henne – en vänsteraktivist i opposition mot regimen – men eftersom hon inte var hemma så fängslades brodern.
Nahid flydde kort därefter och hamnade i Sverige. Sedan dess har hon levt med skulden. Skuld för broderns död och skuld för att hon flydde medan mängder av hennes aktivistkamrater mördades eller fängslades eftersom de stannade kvar.
I ”Min stulna revolution” samlar hon fem kvinnor som överlevde fängelsetiden och som därefter flytt utomlands. Hon vill höra deras berättelser för att också förstå vad som hände hennes bror.
Det är hemska berättelser om fångenskap och tortyr i de iranska fängelserna. Kvinnorna berättar om skenavrättningar, om att leva i fängelse med en liten dotter som tvingas se och uppleva mamman bli torterad, om våldtäkt och om att höra sin bror bli avrättad på andra sidan cellväggen.
De sitter tillsammans i Nahid Perssons Sarvestanis villa utanför Stockholm. Fria, men med minnen för livet. Minnen från revolutionen när Shahen störtades och det fanns en tro på att allt var möjligt. Och så minnen från fängelsetiden. De som inte avrättades blev kvar i åratal, var och en av kvinnorna var fängslad i tio år.
Ingen dramatisering kan komma i närheten av styrkan i att möta en annan människa på det vis som Persson Sarvestani låter oss göra. Här finns bara kvinnorna och deras röster, runt en låg soffa eller ett matbord. Det är stillheten och värdigheten som får tala.
Den enda rekvisitan är den från fängelsetiden. En av kvinnorna har tillverkat små lerfigurer som sitter lika ihopkrupna som kvinnorna tvingades göra i de överfulla cellerna i fängelset. Hon har tillverkat en modell av en fängelsecell där hon placerat lerfigurerna. Tätt, tätt sitter de i den trånga cellen.
En annan kvinna har kvar sin chador från fängelset, det vill säga den tygdress som täcker hela kroppen och huvudet förutom ansiktet. Hon har också kvar den ögonbindel av tyg som kvinnorna bar över ögonen och som endast hade ett litet, litet hål att se igenom.
En efter en tar de på sig chadoren och ögonbindeln. Ställer sig framför en vägg med huvudet och ansiktet vänt mot kameran. Drar av ögonbindeln. Drar av chadoren och skakar ut håret.
