Lila och Elena blir vänner i första klass. Lila är en riktig bråkstake, men Elena kämpar emot sin rädsla och följer henne. Livet igenom fortsätter de maktkampen och utmanar varandra. ”Min fantastiska väninna” är första delen i en romansvit som tar sin början i efterkrigstidens Neapel.
Elena Ferrantes böcker har gjort succé världen över. De är skrivna under pseudonym och det finns de som hävdar att det är ett marknadsföringsknep att inte avslöja vem författaren är. Men berättelsen är så bra att det är fullständigt ointressant vem som skrivit den. Ingenting känns viktigare än att få läsa fortsättningen.
Jag vill veta hur det går för Lila och Elena. Historien börjar med att Elena blir uppringd av Lilas son som utgår från att hans försvunna mor är hos Elena. Sedan rullas berättelsen om deras 60-åriga vänskap upp. De följer varandra i upptäckten av kunskap, politik, kroppens förändring, pojkar och män. Och dras till och från varandra.
Som läsare vill jag bara ha mer, känner på samma vis som när jag läste Jonathan Franzéns ”Frihet” och Lev Tolstojs ”Anna Karenina”. Trollbunden. Andra har jämfört med Karl Ove Knausgårds ”Min Kamp”-svit. Själv tycker jag att intensiteten bara är lika stark i vissa av Knausgårds böcker. Även om några av ”Min kamp”-böckerna var riktiga bladvändare och jag överrumplades av Knausgårds mod så fastnar jag mer för Elena Ferrantes kvinnor – just för att de är kvinnor. Jag har läst få väninneskildringar som denna.
Det här är en historia om flickors och kvinnors vänskap. Men också om maktstrukturer som finns överallt. Både mellan kvinnor och mellan kvinnor och män, i det napolitanska kvarteret med rivaliserande familjer och i hela samhället.
Redan från början finns längtan efter att bli någon annan, att bli rik och få ett annat liv.
Men vägarna dit glider isär. Nu vill jag vidare för att följa med Elena och Lila in i vuxenlivet. Att nästa del av romansviten kommer på svenska först i oktober känns helt outhärdligt. Kanske läser jag den på engelska i stället.
