”Var ganska ensam på barrikaderna”

Det är en av de starkaste texter jag har läst och den kom till på nätterna i en röd soffa i Helsingfors för nästan 40 år sedan. Kvinnan som satt med skrivmaskinen i famnen hade nattat sina fyra barn, gått och lagt sig bredvid sin man och väntat tills han somnade. Om några timmar skulle hon göra frukost, gå till arbetet, men hon behövde dessa nattens timmar för att klara dagarnas svårigheter.

Numera är soffan klädd i vitt tyg och Märta Tikkanen har fyllt 80 år. Det som hon skrev i soffan blev ”Århundradets kärlekssaga”, där hon i diktform skrev om sitt äktenskap med författaren och konstnären Henrik Tikkanen som var alkoholist. Nu ges boken ut på nytt.

– Han dog för 31 år sedan men han är bra material fortfarande, säger Märta Tikkanen på klingande finlandssvenska när vi ses under Bokmässan i Göteborg.

Blicken är pigg trots en mycket lång dag och Märta svarar vasst på varenda fråga.

Boken fick ett fint mottagande både i Sverige och i Finland. Men i Finland var det ett större tabu att berätta om sådant som borde stanna i hemmet, dessutom var Henrik mycket känd. Med ”Män kan inte våldtas” blev landsgränsen mer uppenbar – i Sverige blev den en viktig debattbok medan Finland var i chock. Märtas söner fick slåss för hennes heder på skolgården. På Helsingfors stads svenska arbetarinstitut, där Märta var rektor, kom en kvinna fram och slog till henne. Och en aktiv feminist sa: ”Våldtäkt är nog inget för kvinnorörelsen.”

– Jag var ganska ensam på barrikaderna, konstaterar Märta.

Boken handlar om en kvinna som blir våldtagen och bestämmer sig för att hämnas förövaren genom att våldta honom tillbaka.

– Hur vågade jag utmana etablissemanget? Man får göra ganska mycket i Finland men man får absolut inte förlöjliga män.

 ”Århundradets kärlekssaga”, det var Henriks ord. De hade ett minst sagt tufft äktenskap, vilket Märta inte alls mörkade i sina dikter. Inte heller Henrik försökte censurera texten som var ett osmickrande porträtt av honom – han drack, ljög, var otrogen och lät Märta ta hand om familjen. ”Jag förlåter dig aldrig om du inte ger ut det här”, sa Henrik till Märta när han fått läsa manuset. 

Boken fick stor uppmärksamhet. Henrik blev sårad av mycket som tidningarna skrev, men han ömkade aldrig över det. Några år senare fick han leukemi. Märta funderar fortfarande på om han kan ha blivit sjuk för att han tog så illa vid sig av boken.

Så ställer jag den oundvikliga frågan: Varför lämnade hon honom inte?

– Det var ett väldigt komplicerat förhållande, kolossalt mycket känslor. Det fanns vitglödgat hat och stor passion. Vi sa att vi var varandras apelsinhalvor, säger Märta och för ihop sina båda händer och ler.

Hon lyser upp när hon pratar om Henrik.

– Vi passade så oerhört bra ihop och hade fruktansvärt roligt. Ingen var så underbar som Henrik och hade så mjuk hy som han. Ingen har varit en bättre älskare för mig än han.

Frågan som blir kvar i mig kanske är för rättfram men jag ställer den ändå: Kan passionen ha varit viktigare än att hon och barnen hade det bra?

– Vad är bra? Barnen älskade sin pappa och han älskade dem. Det var givetvis tungt med den ständiga osäkerheten men de visste att jag var klippan att luta sig mot. Ett av barnen skulle ha stannat hos sin pappa om jag gick, de stod varandra hemskt nära. Jag kunde inte lämna dem ensamma.

Märta Tikkanen slår fast att Henrik var mannen i hennes liv trots alla svårigheter. Hon markerar att hon hade vuxit upp i trygghet och hade mycket att falla tillbaka på.

– Men jag behöver ingen heldygnsman efter det där. Det är bättre med ”kom, kom, men gå igen”.