Åsa Strahlemo.

Tänk dig att det är en lördagsmorgon i juni. Du har inget särskilt planerat och går därför upp när du vaknat av dig själv. Ingen väckarklocka. Inga larm. Får på dig morgonrocken eller myskläderna. Fixar frukost som får ta den tid det tar att äta upp medan du funderar över vad du vill göra just idag. Solen skiner. Att bege sig utomhus och ta dagen som den kommer känns som en bra idé. Du har tagit tid på dig att välja kläder. Att fixa till håret. Att smörja in dig med solskyddsfaktor. Så går du ut. Du går en promenad och möter en vän som ska ha en spontan knytgrillfest, och du blir inbjuden. Du tackar genast ja. Du köper en gå-bort present, samt mat att ta med och hittar till och med kläder på rean som blir perfekt för kvällen. Du går hem, duschar, gör dig i ordning så att du känner dig fin innan du far iväg till festen. Du får en fantastisk kväll.

 

Detta är en replik till ”Gör om assistansreformen!”

 

En sommarlördag som är möjlig om du lever med personlig assistans. Men en lördag som skulle bli väldigt svår att få igenom om du bor i gruppbostad eller servicebostad. Framför allt om du behöver hjälp med det mesta som att laga mat, dricka och äta, förflytta sig, toalettbesök, dusch, påklädning, avklädning, ta ned/upp saker, kommunicera och/eller mycket annat. Det som brukar benämnas som grundläggande behov. Det som är ett av grundkriterierna till att få just personlig assistans. För att en person som behöver hjälp med det mesta ska kunna leva ett självbestämt liv. Alltså ett liv där jag själv bestämmer hur jag vill leva och på vilket sätt, samt hur varje aktivitet i min vardag ska ske enligt mina egna önskemål. Då behövs det personlig assistans.

En av personliga assistenters viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för en person som är beviljad personlig assistans att kunna leva sitt liv så självbestämt och fritt som möjligt. För vissa är det att plugga eller jobba, ha familj, resa halva jorden runt, för andra är det att mest titta på tv, hänga på nätet och att klaga över livet. Inget är mer rätt eller fel än något annat. Det är inte heller en assistents jobb att göra moraliska dömanden om hur den hen hjälper lever sitt liv. Det är ju därför personkemin är så otroligt viktig för att det ska fungera i den personliga assistansen. Om den brister då kommer varken assistansen eller arbetsplatsen att bli bra för någon av parterna. Men när personkemin stämmer så finns det ingen insats i dag som är mer värdefull för vardagsfriheten som den personliga assistansen för alla de personer som har rätt till den.

Alla personliga assistenter ska också ha rätt till en bra arbetsmiljö och goda arbetsvillkor. Här finns en hel del kvar att göra. Inte minst vad gäller utbildning, fortbildning och lön. Utan en välfungerande personlig assistans så hade berättelsen om en lördag i juni inte varit möjlig. Om alternativet hade varit en gruppbostad enligt det sätt som debattören till ”Gör om assistansreformen” beskriver så hade en sådan lördag troligen varit svår att genomföra. Inte minst eftersom allt som sker under en dag under de förutsättningarna som beskrivs ovan måste planeras i god tid i förväg. Efter en handlingsplan och bemanningsschema. För att säkerställa att det finns tillräckligt med utbildad personal där och då. Samt att minimera att ingen annan som ska dela på samma personal har ett ”mer akut behov” där och då. Då får ju denne andre personen som också behöver assistans och tillhör samma gruppboende vänta eftersom personalen är utanför byggnaden inte finns tillgänglig.

För den som ska ta emot assistansen så är risken också stor att den vardagen hade blivit väldigt tjatig på ett boende. Att samma instruktion om hur saker och ting ska göras, när och på vilket sätt hade behövt talas om för varje personal. Antingen personligen eller i något slags gruppmöte. De allra flesta önskar också säkert att ha möjligheten att kunna vara lite spontan och inte behöva planera in varje aktivitet som ska göras dagar i förväg. En liten sak kanske om det gäller en ny kaffesort som ska bryggas på ett nytt sätt men garanterat mer komplicerat och jobbigare om det handlar om att spontant åka till en annan stad, eller saker av mycket mer privat karaktär som byte av tampong av det där nya märket som nu visar sig läcka, eller få hjälp att lägga dig i din säng innan du har en ”snabbis” med din partner. Att lämna hemmet utan att det har planerats för i god tid innan blir troligen svårt. Eftersom risken då är att det finns någon annan som också har ett behov av assistans i bostaden inte får den.

Behov ställs då mot behov, vem har rätt att få hjälp först, när och hur och vem ska avgöra det? Den som har rätt till assistansen? Personalen? Om det är det första, vad gör det med självbestämmandet och livskvaliteten ifall jag riskerar att behöva regelbundet hävda min rätt mot någon annan, att mina behov, just nu, är större än dina. Vem avgör det i slutändan? Om det är personalen som ska bestämma och prioritera, vad hände då med självbestämmandet? Att få leva sitt liv som vem som helst? Det var precis allt det här som var orsaken till att vi frångick serviceboenden och istället införde den personliga assistansen.

Via LSS så är vi många som äntligen har fått rätten att själva få bestämma över våra egna liv. En rätt vi måste få ha även i fortsättningen. Vi är många som inte har valt vår livssituation ett endaste dugg eftersom våra kroppar inte följer de normer som finns i samhället för hur en kropp ”ska” fungera. Men vi har alla en laglig och moralisk rätt att kunna få leva våra liv självbestämt och fullt ut så långt som det är möjligt så länge våra val inte skadar någon annan.

Finns det rötägg bland personer som lever med personlig assistans? Ja det finns det. Precis som det finns rötägg som jobbar som personliga assistenter eller som jobbar på oseriösa assistansbolag. Precis som det finns rötägg överallt annars i samhället i övrigt. Vi måste gemensamt arbeta för att rötägg, oavsett var de finns, inte ska kunna få fortsätta att vara det. Vi måste också gemensamt stå upp för alla människors lika möjlighet att få leva fritt och med goda levnadsvillkor. Varje dag.

Åsa Strahlemo,
socionom, som lever med personlig assistans i sin vardag i Uppsala.