Lollo och Lidija är i tidiga 20-årsåldern och ägnar dagarna åt att driva runt, kolla på porr och supa sig fulla vid Vintervikens strand i den fiktiva förorten Aspy, belägen i det verkliga Hägersten i södra Stockholm. Lollo saknar ambitioner och beskriver sig själv som en närmast konturlös person. Lidija är kaxig, gapig, vacker och storslagen, på många sätt Lollos motsats. Men de har den självförbrännande, likgiltiga inställningen till livet gemensamt.
I Aspy bor också Mimmi, en närmast mytisk gestalt som går runt i centrum i morgonrock med hundar eller en svärm av vänner. En dag bjuder hon in Lidija och Lollo på fest, och snart har de sugits in i en värld av droger och prostitution. Längst in sugs Lollo, som närmast oförklarligt tappar greppet om tillvaron. Det är ett intressant tema – hur odramatiskt det kan gå till, att det inte alltid finns en tydlig orsak. Linna Johansson tycker heller inte synd om sina bitvis destruktiva och utsatta karaktärer och förenklar därför aldrig.
Boken berättas av Lollo, i ett efteråt. Något har hänt, tidningarna skrev om det, och nu ska Lollo berätta vad det verkligen var som hände. Det här är bokens stora svaghet – från första sidan väntar man på att få veta, och det är svårt att inte bli lite besviken på slutet. Var det allt? Det finns dessutom något slängigt över ett sådant grepp.
Men det är faktiskt ändå en bagatell. Linna Johansson, som på 90-talet gjorde sig ett namn med det feministiska fanzinet Bleck och i många år skrev för Expressen, skriver en okomplicerad, omfångsrik prosa, full av färg. Hennes debutroman är ett bidrag till det som jag alltid saknar i kulturen: berättelser om stor, kvinnlig vänskap. Jag älskar Lollo och Lidija, dessa antihjältar med sin symbiotiska relation. Och jag älskar att den får ha de sorts svårigheter och kommunikationsproblem som brukar vara förbehållet skildringar av kärleksrelationer. Bara i kraft av det är Lollo en roman att sticka i händerna på alla kvinnor man älskar.
