Lantarbetare slåss för bättre villkor

KA I SYDAFRIKA.

Strejken för tre år sedan såg först ut att bli en seger för arbetarna på Sydafrikas vingårdar. Lönen höjdes, men samtidigt skars arbetstiden ner och arbetsgivarna tog ut mer för hyra och el för arbetarnas bostäder. Värst drabbades kvinnorna – som fick sparken.

– Här blev fyra av 14 kvinnor av med jobbet. Andra får bara jobb när det är skördetid. Det är svårt för många familjer, säger Mani Klaase, som arbetar på vingården Tierstian farm i västra Kap-provinsen. 

Han visar oss in på gården där två hundar sitter kopplade under ett väldigt Jacarandaträd i full blom. Doften från de lila blommorna är överväldigande. I ett litet stenhus på två rum och kök bor han med sin sin fru Cornelia, deras två barn och Cornelias mamma.

– Jag var fast anställd här tidigare. Men när lönerna höjdes efter strejken var vi flera kvinnor som fick sluta. Nu får vi bara jobb under skörden när det behövs fler arbetare, säger Cornelia som till slut hittat ett annat jobb och nu arbetar som hushållsarbetare hos en familj inne i ett större samhälle i närheten. Hon har haft tur. Det är svårt för lantarbetare att hitta andra arbeten här ute på landsbygden. De är en utsatt grupp, ofta beroende av sin arbetsgivare då de bor i hus som ägs av gården och med en lön som inte går att leva på.

LÄS OCKSÅ: Så fungerar Kommunals bistånd

De vilda protester som startade för tre år sedan och utmynnade i en strejk, pressade arbetsgivarna att höja minimilönen. Men på flera gårdar skar ägarna i gengäld ner på arbetstiden och började kräva mer i avgifter för bostäder och el.

– Det var bättre före strejken, säger Jafta Franzen och berättar att det finns gårdsägare som nu anställt migrantarbetare i  stället som accepterar en lägre lön.

Andra arbetare, som Mani Klaase, tycker att det ändå var en seger att minimilönen höjdes. 

Mani är något så svenskt som arbetsplatsombud, fast på engelska heter det shop steward. Tillsammans med andra arbetare på vingården har han gått en utbildning för att förbättra säkerheten och hälsan för arbetarna. Projektet drivs av det sydafrikanska lant- och livsmedelsarbetarfacket Fawu, med visst ekonomiskt stöd från svenska Kommunal (läs mer här).

– Nu vet jag att vi ska ha skyddskläder och att de inte får bespruta fälten när det är arbetare där, säger Mani Klaase.

Mopholosi Morokong.

Projektet är också ett sätt att värva medlemmar, förklarar Mopholosi Morokong som arbetar för IUF, en internationell facklig organisation för lantarbetare. 

– De flesta plantager ligger isolerade ute på landsbygden och ägarna vill inte alltid släppa in facket. Därför började vi erbjuda säkerhetskurser för de anställda. Det är arbetsgivarna mer positiva till. Vi prövar också en svensk modell med huvudskyddsombud, säger Mopholosi Morokong som besökt Sverige flera gånger.

Tierstian är en rättvisemärkt vingård. Mani Klaase har fått igenom att arbetarna får nya skyddskläder och skor en gång om året. Enligt en rapport från FN-organet ILO följer landets rättvisemärkta gårdar bättre lagar och regler för arbetsmiljö. 

LÄS OCKSÅ: Så vet du att du köper schyst vin

Vi åker några mil längre norrut, mot Mooigezicht Estates, en stor gård som odlar matdruvor och har uppemot 400 anställda. På fältet längs vägen ser vi en kåkstad med plåtskjul. 

– Här bor migrantarbetare från andra afrikanska länder och många av de arbetare som tvingades bort från gården i samband med strejken, förklarar Mopholosi Morokong. 

Vi möter en lastbil med flaket fullt av vinarbetare på väg hem till skjulen efter arbetsdagen. En förbjuden transport även i Sydafrika, ändå en vanlig syn. 

Gårdens bostadsområde är kringbyggt av höga betongmurar och påminner om ett fängelse.

Ethienne Plaatjies.

Det unga paret Kathleen och Ethienne Plaatjies bor i ett litet stenhus strax innanför säkerhetsgrindarna som sattes upp efter strejken. Deras tre barn leker i kvällssolen på den lilla gräsplätten framför huset. I övrigt ser vi inte så många människor. 

– Det var alltid fler ute för några år sedan. Nu känner vi oss övervakade när vi är utomhus, säger Ethienne. 

Han är facklig representant liksom Mani Klaase, men det ses inte med lika blida ögon av hans arbetsgivare.

– De säger att jag är en gängledare som ställer till bråk när jag bara vill att arbet­arna här ska känna till sina rättigheter, säger Ethienne.

Han berättar att de som gått med i facket blir hotade. Några som gått med har också visat sig vara spioner för arbetsgiv­aren. Det är tydligt att gårdsägaren är orolig över den fackliga organiseringen. Trots att kravlistan från arbetarna är tämligen modest.

– Nummer ett är att vi vill att de behandlar oss med respekt, att de talar till oss på ett annat sätt. Det andra är att vi vill att de som skadar sig får vård, säger Ethienne Plaatjies.

De arbetare som gör sig illa får höra att de inte ska ”gnälla som en kvinna”. Byläkaren har ofta goda kontakter med arbetsgivaren och vill inte alltid säga att skadan beror på arbetet.

– Hur sjuk du än är får du bara vara borta från arbetet i två dagar, annars får du en varning, säger Ethienne som trots motståndet lyser av kämpaglöd och framtidstro.

– Vi har hundra medlemmar nu av 400 anställda och jag tror att vi kommer bli fler. Tidigare skrek cheferna åt mig när jag arbetade, som till ett barn. Nu behandlar de mig med mer respekt.

KA har sökt arbetsgivaren på Mooigezicht Estates utan resultat. 

Fotnot: Kommunalarbetarens reportrar Helena Gunnarsson och Pernilla Josefsson har gjort en reportageresa till Sydafrika med hjälp av ett stipendium från Union to Union (före detta LO-TCO biståndsnämnd). Detta är det första reportaget av tre. Missa inte nästa del som handlar om den utbredda alkoholismen bland lantarbetare i Sydafrika.