Tyckte du om ”Min fantastiska väninna”? Fortsättningen är ännu bättre.
Pseudonymen Elena Ferrante har tagit världen med storm med sina fyra romaner om barndomsvännerna Lila och Elena som växer upp i ett fattigt Neapelkvarter. Lila gifter sig som 16-åring, den första boken slutar på bröllopsfesten.
Nu får vi veta vad som hände efter att hon for iväg med Stefano i en sportbil till Amalfi. Något romantiskt skimmer finns inte. Stefano är våldsam, Lila hatar sitt nya namn och sin man. Hon återvänder i stora solglasögon och säger att hon halkat på klipporna. Allra mest vill hon dölja vad som hänt för Elena.
”Hennes nya namn” gör ont att läsa. På flera sätt. Inte minst för allt våld. Men också alla kval. Lila, som hade lätt för sig
i skolan men inte fick läsa vidare, kommer på att hon gjort fel saker. Hon uppmuntrar Elena att plugga. Och hon studerar, men vacklar i sina val. Oftast är hon disciplinerad för att klara tentorna. Men trots bra betyg känner sig Elena aldrig helt självklar bland studiekamraterna. Hon lider i sin klassresa.
Lila som gift sig rikt utnyttjar sin position och ger sig in i det maktspel som pågår i kvarteret. Hon går sin egen väg, ibland hänsynslöst och struntar både i risker och konsekvenser. Lila vägrar att foga sig i allt. Både hon och Elena är nu unga kvinnor, männen i kvarteret åtrår dem och vill kontrollera dem. Lila utnyttjar det. Priset blir högt.
Vänskapen mellan Lila och Elena är tät men gör också ont. Tillsammans tillbringar de några sommarveckor på ön Ischia. Där finns också Nino, Elenas hemliga kärlek. Livet tar helt nya vändningar och förändrar livet för båda.
Precis när ” Hennes nya namn” kom ut i Sverige kom ett avslöjande om pseudonymen bakom romansuccén. Även om det inte bekräftades att det var den rätta identiteten som röjdes upprördes många. Själv tycker jag att det är helt ointressant vem som skrivit dessa enastående berättelser. När jag nu avslutat del två vill jag bara läsa vidare.
