2012 år är det 50 år sedan stjärnan Marilyn Monroe dog. Minst två filmer som handlar om henne kommer att ha premiär under året. Och i höstas kom boken ”Fragment”, som innehåller just fragmentariska dagboksanteckningar och dikter av Monroe, som inte publicerats tidigare. I boken redovisas bilder av originaltexterna – som är stökiga och ibland oläsliga fraser på hotell-brevpapper eller i anteckningsblock – tillsammans med både engelsk och svensk tolkning.
Dessutom finns många bilder på Monroe. Det är inte de bilder man ser på vykort, kaffekoppar och annan kommers. På de flesta syns Marilyn djupt försjunken i en bok – ofta en klassiker – eller skrivande i ett block. Kanske är tanken med bildvalet att komma bort från schablonen dum blondin, och göra Monroe till beläst och intelligent, ett subjekt. Jag har inget emot fotografierna, men varför behöver vi dem? Är det för att vi alltid ser Marilyn i första hand som ett objekt?
Hennes texter hade dock klarat sig själva. De är mycket nakna, ärliga och målande. Marilyn var inte bara fångad i sin kropp – som skulle behaga världen – utan också i sina negativa tankar. I texterna beskriver hon skammen över sin känslighet, sina könsorgan och gaser i magen.
”Kanske kommer någon att läsa det här? Jag tror inte det”, skriver Monroe på en sida och ruskar om läsningen. Jag läser andäktigt, jag vet inte om det är orden i sig eller det faktum att jag sätts i så intim förbindelse med någon som har sådan ikonstatus. Eller så är det helt enkelt för att det hon skriver är så relevant, så nära. Är det Marilyn Monroes ord, eller är det mina?
