Det är bröllop i det lilla norrländska samhället. Stämningen är hög, men alla är inte glada. En brudtärna kämpar mot gråten, och i en av de främsta kyrkbänkarna sitter en kille och blänger tjurigt.
Förklaringen kommer när brudtärnan Jennifer anmäler tjurige Alex för våldtäkt. Hela byn sluter solidariskt upp – bakom våldtäktsmannen. Jennifer blir kallad hora i chattarna som tickar fram över bioduken. Kompisarna tar avstånd, skolpersonalen är oförstående och byprästen tar ifrån henne städjobbet i kyrkan. Till sist orkar inte ens den egna familjen stötta.
Flocken är en stark film om utsatta barn och vuxna som sviker. De unga skådespelarna i huvudrollerna imponerar båda. Fatime Azemi (Jennifer) gömmer sig bakom luggen, böjer ner huvudet och sjunker ihop i takt med att allt fler vänder sig mot henne. John Risto (Alex) är sammanbiten, säger knappt någonting utan gör mest som mamma säger. Det är inget skådespeleri det slår gnistor om, men det känns realistiskt.
Några gånger under filmen tänker jag att regissören Beata Gårdeler överdriver. Att det blir för mycket när precis allt som sker gör Jennifers liv till ett ännu värre helvete än vad det redan är. Sedan tänker jag på Uppdrag Granskning den 24 mars 2010. För nästan exakt det här hände faktiskt, i det så kallade Bjästa-fallet.
I intervjuer har Beata Gårdeler förnekat att Flocken handlar om Bjästa. Om hon velat bli trodd hade det nog varit klokt att lägga sig lite längre från verkligheten, till exempel genom att förlägga handlingen till en helt annan landsända. På köpet hade vi sluppit några rätt trötta Norrlandsklyschor. Tigande män som bara lever upp när de får supa eller döda djur fick vi nog av i Jägarna.
