Det är svårt att skriva en recension av ”Det som inte dödar oss” utan att kommentera den massiva debatten som pågått och fortfarande pågår. Var det rätt att låta en annan författare fortsätta på Stieg Larssons succétrilogi Millennium? Utan att ha några starka åsikter i frågan, så känns det efter att ha läst boken svårt att argumentera emot. Det är en utmärkt fortsättning som David Lagercrantz har skrivit.
Det har blivit 2010-tal, Millennium är drabbat av mediekrisen, Mikael Blomqvist känner sig oinspirerad och ses av en ny sociala medier-van generation som hopplöst utdaterad. Då stiger Frans Balder in på arenan. Han är en världsledande forskare inom artificiell intelligens, har blivit bestulen på sin teknik och är hotad av mäktiga krafter. Givetvis korsas han vägar med både Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders, och så är intrigen igång. Temat är tidsenligt övervakningssamhället – delar av boken utspelar sig på NSA:s huvudkvarter i USA. I centrum står också Frans Balders son – en svårt autistisk åttaåring men också en savant – han har fotografiskt minne och stora matematiska förmågor.
Den som har läst Stieg Larssons Millenniumböcker kommer att känna igen sig, i allt från hur händelser hakar i varandra och ständigt byter perspektiv, till de ständiga scenerna där någon dricker kaffe eller Lisbeth Salander värmer panpizza i mikron. Men de allra mest tröttsamma, onödiga scenerna från Stieg Larssons böcker har David Lagercrantz struntat i. Han har i stället valt att försöka fördjupa flera av karaktärerna. Vi får bland annat veta hur Lisbeth Salander blev en hacker och varifrån hennes alias Wasp kommer. Och så gör hennes onda tvillingsyster Camilla entré.
Visst märks det att det inte är Stieg Larsson som har skrivit Det som inte dödar oss – konstigt vore det annars. Tempot är lite långsammare, ibland är dialogen och samtidsklyschorna pinsamma, och den har kanske inte riktigt samma bladvändarkvalitet som Stieg Larssons böcker hade. Men nästan. Jag längtar tillbaka till boken när jag inte läser den och undrar hur det ska gå. För min del får David Lagercrantz gärna skriva en femte Millenniumbok.
