”Att skriva ’Skurhinksrapporter’, är mitt sätt att försöka förvalta ett arv och i bästa fall göra min mammas lidande lite meningsfullt. Genom att berätta vår historia försöker jag skriva en solidarisk historieskrivning. Det personliga är politiskt och att ha varit en mobbad liten flicka för att min mamma var en ’jävla galning’, som skolkamraterna skrek innan de gav mig stryk, har satt outplånliga spår i själen.”

Cecilia Persson, krönikör i KA, personlig assistent, kulturskribent, historiker, förmedlar själv bäst varför denna bok blivit till. I en vredgad, känslofylld och samtidigt akademiskt undersökande text tar hon ett grepp på klasskillnader, uppväxt, arbetsvillkor, sin mamma som psykiskt sjuk, de utsattas vardag – och framför allt det utrymme som klass, kön, städning och sårbarhet får, eller inte får i vårt samhälle. Städ­aren och författaren Maja Ekelöf och hennes uppmärksammade rapport från en Skurhink från 1970 blir startpunkt, och berättelsens nav. Maja Ekelöf var också värmlänning, ensamstående mamma, arbetarklass.
  Cecilias Skurhinksrapporter debuterade på KA:s hemsida, och ligger där under Kultur (se länk). Hon har också låtit dagens städ­erskor berätta sina historier. Denna rapport tillägnad ”arbetarklassens hjältinnor” är den tryckta fortsättningen.

På ett kreativt sätt hamnar även diktaren och Gunnar Ekelöf (som bara är lik Maja till efternamnet) med på ett hörn. Även han har betytt mycket för den Cecilia som gjort en klassresa. Hon knyter för övrigt ihop de båda kulturpersonligheterna med sin egen på ett fantastiskt sätt i den föreställning hon turnerat runt med under förra året.
  Den här boken är bitvis teoretisk och inte lättsmält, men ändå – eller just därför möter den sin läsare så ärligt, självrannsakande, öppet, känslo­starkt. Den berör. Kim Larssons mångtydiga bilder förstärker intrycket av ett allkonstverk, på en gång sorgset, och stridbart.